Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1923 - Vanner, Alfred: En reformerad arvsskatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN REFORMERAD ARVSSKATT
281
hans arvtagare lämnar ifrån sig förmögenheten, och längre fram i
tiden ha väl inte flertalet sparare sina tankar riktade, även om
man kan peka på enstaka fall, då arvlåtaren i testamente tänkt på
ofödda släkten.
Men det räcker icke med denna verkan av skatten. Den skulle
även rent positivt uppmuntra till sparsamhet därigenom att en
förmögenhet icke i hur många led som helst skulle få stanna inom
en släkt. Släktmedlemmarna skulle på så sätt tvingas till sparsamhet
— till vilken de ju genom sin goda utgångsställning faktiskt ha
möjlighet — i betydligt större utsträckning än under nuvarande
förhållanden för att kunna hålla släkten uppe. Som det nu är,
utgör en stor förmögenhet mycket ofta anledning till ett lättjefullt
liv för de yngre släktmedlemmarna. Men med den nya anordningen
av arvsskatten skulle det då kunna tänkas, att arvet en vacker dag
är förbrukat i skatt, såvitt icke nytt arbete och nytt sparande under
tiden skapat nytt kapital.
Det har ;som en svaghet hos förslaget pekats på att det under
vissa förhållanden ej kommer att bli någon frihet för arvlåtarens
egenhändigt hopsparade kapital. Om nämligen en man ärver 200,000
men samvetsgrant gör av med dem och först därefter gripes av
eftertanke och börjar spara och lyckas så väl därmed, att han vid
sin död efterlämnar 300,000, då bli endast de 100,000 fria. Detta
anses ej kunna uppmuntra till sparsamhet. Eignano gör en
jämförelse med det fall, att en man gör ett lån på 200,000, som han
sätter in i ett företag, som misslyckas så kapitalt, att alla de 200,000
gå förlorade, men att samma man på ett annat företag tjänar
300,000. Han blir då ingalunda fri från att betala de 200,000.
Samma blir förhållandet i fråga om arvet. För att någon
skattefrihet skall kunna ifrågakomma måste först och främst den ärvda
delen ograverad finnas kvar. Det första kravet är att bevara och
därefter att spara. På så sätt kommer det även i detta fall att
bli ett tvång till sparsamhet.
Man måste naturligtvis i vissa fall modifiera bestämmelserna.
Sålunda böra smärre förmögenheter fritagas. Om man önskar
vinna en jämnare egendoms- och inkomstfördelning, blir det ju
meningslöst att ta från de fattiga och mindre förmögna.
Vid skattens erläggande kunna naturligtvis också svårigheter
uppkomma. Eignano tänker sig, att staten även skulle mottaga skatt
in natura. Arvtagarna skulle få välja ut de delar, de helst önska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
