Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Unden, Östen: Garantiproblemet inom Nationernas förbund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAEANTIPEOBLEMET INOM NATTONEBNAS FÖEBUND 411
för Nationernas förbund. Om med anfallskrig förstås sådana krig, som äro
att betrakta såsom stridande mot sagda akt och i denna bemärkelse otillåtna,
skulle den ifrågasatta garantitraktaten från här ifrågavarande synpunkt
innebära, att utöver de ekonomiska sanktioner, till vilka förbundets medlemmar
enligt artikel 16 äro förpliktade, de även skulle utfästa sig till militärt
ingripande mot stat, som tillgripit krig i strid mot sina förpliktelser enligt
artiklarna 12, 13 och 15. Avses åter med anfallskrig därutöver även krig, företagna
under sådana förhållanden, att de icke utgöra en kränkning av förbundsakten
och sålunda för närvarande icke kunna betecknas såsom otillåtna eller i varje
fall icke medföra ekonomiska sanktioner enligt art. 16, skulle den nya planen
uppenbarligen få en helt annan räckvidd.
II. Därest den förra av de ovan angivna tolkningarna är den riktiga, skulle
den nya garantiplanen alltså medföra, att förbundets medlemmar avsade sig den
enligt art. 16 dem tillkommande rätt att själva pröva, om de ansåge sig böra
efterkomma en anmodan att medverka i en militär aktion mot den stat, som
tilläventyrs på sätt ovan under I. antytts åsidosatt sina förpliktelser enligt
förbundsakten.
Innan beslut fattades om Sveriges inträde i Nationernas förbund, övervägdes
omsorgsfullt räckvidden av de förpliktelser, som ett sådant inträde skulle
medföra. Därvid fästes stor vikt vid den omständigheten, att Sverige icke genom sin
anslutning fransade sig rätten att självt pröva, huruvida det borde deltaga i
militära sanktioner enligt artikel 16. Denna ståndpunkt torde de svenska
statsmakterna icke vara benägna att uppgiva.
Vid frågans bedömande synas följande omständigheter böra tagas i
betraktande. Det garantisystem, som förbundsakten skapat, och de förpliktelser, som
därigenom pålagts förbundets medlemmar, vila givetvis på den förutsättning,
att förbundet skulle få den universella karaktär och den allmänna och
obestridda auktoritet, som erfordrades för en framgångsrik verksamhet, till fredens
upprätthållande. Den vikt, som i olika länder lades vid den egna
prövningsrätten beträffande militära sanktioner, hade säkerligen bland annat sin grund
uti den uppfattningen, att nyss angivna förutsättningar icke omedelbart skulle
kunna väntas föreligga. Sedan dess har visserligen förbundet varit i
verksamhet under mer än tre år, och dess ställning har under denna tid så småningom
befästats. Ännu kvarstå dock åtskilliga av de förhållanden, som lågo till grund
för ovannämnda uppfattning.
Alltjämt saknas bland förbundets medlemmar ej blott de stora europeiska
staterna Tyskland och Ryssland utan även Amerikas Förenta Stater.
Förbundet har visat sig icke vara tillräckligt starkt för att göra en verksam insats vid
lösningen av flera bland de mest oroande internationella problem, som för
närvarande upptaga världens uppmärksamhet, och intressemotsatserna staterna
emellan äro alltjämt så stora, att förbundets inflytande endast långsamt kan
tillväxa. Ett garantiåtagande, som förpliktade dess medlemmar att mot varje
yttre angrepp försvara status quo, vore förenat med stora risker, eftersom
bestående rättsläge otvivelaktigt gömmer många frön till framtida tvister. Till att
främja dessas avlägsnande på fredlig väg och utan våldsamma medel anvisar
visserligen förbundsakten vissa vägar: förbundet äger sålunda taga initiativ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
