Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1924 - Dalgren, Lars: Den första Staaffska regleringens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 LARS dalgben
ringar voro planerade — så skulle Mareks von Wlirtemberg
övertaga justitieportföljen — men hnnno ej vidtagas, då händelserna
utvecklade sig så att hela regeringen kom att avgå. Om regeringens
inre förhållanden må till slut endast tilläggas, att konsultema skola
ha intagit en mera underordnad ställning än fallet ofta är i starkt
politiserade ministärer. Förf. är dock böjd att härvidlag göra ett
undantag för David Bergström.
I fråga om regeringens förhållande till riksdagen uppehåller sig
författaren först vid den svårighet för en parlamentarisk regim, som
ligger i vårt starkt utbyggda utskottsväsende. En regering, som
vill se sina förslag antagna, måste se till att redan under
utskottsbehandlingen komma i kontakt med riksdagens representanter. Det
naturliga är ju, att detta sker genom intim samverkan mellan
regeringen och regeringspartiets representanter i utskotten. Emellertid
tog denna kommunikation under den första staaffska regeringen
ingalimda den omfattning, som man kunnat vänta sig. Följden blev,
att utskottsutlåtandena ofta gingo regeringen emot. Däremot
lyckades regeringen överraskande ofta få sådana motiga
utskottsutlåtanden fällda i kamrarna. De i detta hänseende lyckligaste
statsråden voro Tingsten och Schotte. Till och med det mäktiga
statsutskottets auktoritet fick på detta sätt åtskilliga stötar.
Skildringen av förhållandet mellan regeringen och
samlingspartiet, som är byggd på bl. a. uttalanden av riksdagsmännen
Kvarnzelius, E. A. Nilsson, Lindhagen och Starbäck, bjuder på
åtskilligt av rätt så överraskande art. Trots det att naturligtvis kän^
ningen mellan regeringen och partiet särskilt i början var rätt livlig,
kan man dock ej tala om någon verklig ledning från den förras sida
av det senare. Särskilt partiets lantmannaflygel hade något av den
gamla lantmannapartistiska misstron mot regeringen, och man skall
på sina håll ha med ovilja sett, att även de medlemmar av regeringen,
som tillhörde partiet, besökte dettas sammankomster.
Regeringschefen å sin sida var mycket förbehållsam ifråga om att
delge partiet sina beslut även i viktiga frågor.
Så till exempel fattade statsministern sitt beslut om att påyrka
upplösning av andra kammaren, vilket som bekant ledde till
regeringens avgång, utan att den allmänna uppfattningen inom
samlingspartiet var för att något sådant borde ske — åtminstone ome-.
delbart. Bland de staaffska papperen finns ett aktstycke, som av
den liberale riksdagsmannen E. Martin lämnats statsministern och
som bär titeln: ’T. M. rörande mina tankar om situationen,
grun-dade på eget övervägande och samtal i olika kretsar bland dina
vänner". Det slutar just med meningen: ’’Icke upplösning ännu!’’’
Denna, regeringens isolering från sitt eget parti observerades av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
