Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1924 - Den engelska arbetareregeringen och socialismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEK EJföELSKA^AEBETABEHEGERiyöKX OCH SOCIALISMÄK
nå^ru år sen fick livliga förord från liberalt håll och likväl nu sättes
upp som det stora skiljetecknet mot arbetarepartiet. Men det är
inte säkert, att vad som kan göras en gång, också ostraffat göres
två. Och om konflikten mellan den nya regeringen och den liberala
delen av dess parlamentariska underlag sluille bli akut på en sådan
punkt som den ovannämnda, torde man i alla händelser kunna
förutspå, att regeringen inte låter hänga eller begrava sig i tysthet
utan låter frågan gå till avgörande i val. Nu finns det visserligen
en teori, som Åsquith kastat fram för att lugna både konservativa
och en del liberaler inför utsikten till en arbetareregering, att
nämligen denna skulle kunna fällas av de borgerliga partierna
gemensamt och icke ha rätt att begära parlamentsupplösning, då det ju
inom parlamentet utan svårighet kunde finnas en alternativ
regering. Men teorin synes av många skäl inte ha verkat övertygande.
Hur den nye regeringschefen själv betraktar läget, fi<5k man veta
genom en artikel av hans hand i The New Leader den 4 jan. om
’’Vad trepartisystemet innebär
Saken är inte så enkel som att bara addera röster. En gång i världen fick
arbetarepartiet lära sig, att man inte får makten i parlamentet, därför att man
som minoritet sitter med utslagsrösten. Detsamma komma liberalerna att få
lära sig nu. Om de tillsammans med högern fälla en arbetareregering, vet ingen
med säkerhet, vad som skall hända. ^^Det liberala antagandet, att det enda
som kunde hända, vore att deras ledare finge i uppdrag att bilda regering, är
säkerligen ett misstag. Högern skulle fortfarande vara det starkaste pai-tiet,
och uppdraget kunde mycket väl gå till dess ledare. En upplösning kunde
lika-. så bli resultatet.’’ Om just denna brännande fråga heter det i fortsättningen:
’’Frågan om upplösning måste förr eller senare tagas upp till allvarlig
behandling, och det gläder mig, att mr Asquiths tal på den punkten rönt fögti
understöd på det mest sakkunniga håll. Det behandlade frågan ur små
synpunkter. Det var klent grundat såsom en utläggning av konstitutionell praxis.
8å som det hölls, var det långt mera avsett för kungens Öron än för mina eller
någon annans. Om det verkligen var avsett för oss, var det onödigt, eftersom
saken hade undersökts, innan det hölls; om för det liberala partiet, var det en
antydan, att en koalition med högern inte låg utanför möjligheternas gränser;
om för landet, var det en konstitutionell förklaring i strid mot liberalismen.
Ingenting mer behöver sägas om denna partipolitiska sida av frågan än att
vilken premiärminister som nu än träder till, så kominer han att vid sin
avgång ge regenten det bästa råd han kan, och låta leda sig av
omständig-lieterna ifråga om vad det rådet skall bli.
Men frågan står kvar: om tre partier komma att fortleva, hur skall landet
skyddas mot alltför täta parlamentsupplösningar? Jag skulle på inga viUkor
vilja lämna åt monarken den obehagliga och farliga uppgiften att vara
väktare. För nän^arande och tills yi se lite mera klart, hur sakerna utveckla sig,
ir.åste premiärministern behålla vad han genom konstitutionell piuxis vunnit.
Om vi blicka längre framåt, är det emellertid möjligt, att man får välja mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
