Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1924 - Pauli, Ivan: Fransk radikalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 IVAJf PA^LI
Den politik, Herriot i denna bok gör sig till målsman för, kan kor^
tast karakteriseras med orden nationell och produktiv. Fransk och
intet annat än fransk är hans syn på den internationella situationen.
När han talar om andra länder, är det huvudsakligen för att för sina
landsmän uppvisa de fördelar Frankrike kan vinna av sina
förbindelser med dem, de faror som hota från deras sida, eller de föredömen i
fråga om praktisk ekonomisk politik som där står att hämta. Om
Tyskland uttalar han sig med osminkad hatfullhet. Krigets
erfarenheter äro ännu färska; han har icke glömt Lusitania eller de 95
intellektuellas beryktade proklamation. Tyskens huvudegenskapér äro,
enligt hans sätt att se, grymhet, hyckleri och lögnaktighet, ’’hans
specialitet är förbrytelsen’’, han är "ett alltför länge lössläppt
vilddjur". Men trots det tyska folkets moraliska förkommenhet ha
fransmännen mycket att lära av det, framför allt i fråga om det
industriella arbetets planmässiga organisation och koncentration. I
skadeståndsfrågan är Herriot ungefär lika medgörlig som Poincaré.
"Tyskland måste betala" är en sats som utgör ett genomgående
ledmotiv i det kapitel där han talar om den finansiella orga*
nisationen. I sitt stora utrikespolitiska tal den 12 januari i år
upprepade han detsamma och vädjade till världsdemokratien att stödja
detta Frankrikes berättigade krav. Under samma debatt kritiserade
han likväl Ruhrpolitiken såsom ineffektiv och begärde Ruhrs
utrymmande — under förutsättning att Frankrike kunde finna andra
och säkrare panter. .Hans kraftord vid detta tillfälle mot tysk
pe-dantism och brutalitet vunno Poincarés förtjusta instämmande,
medan däremot hans förhoppning om ett universellt fredsarbete med
Frankrike i spetsen från samma håll bemöttes med ironisk
överlägsenhet. I den egentliga sakfrågan — skadeståndet — voro
emellertid de två motståndarna fullt överens. Vad sedan beträffar
Her-riots vackra önskan oin "en flamma på höjden som kunde skingra
skuggorna och ordna kaos" och förverkliga alla tiders vackraste
tanke: "Frid på jorden, åt människorna en god vilja", så utgjorde
den visserligen en lysande sluteffekt i hans verkningsfulla tal, men
studiet av hans bok ger knappast intrycket, att detta representerar
något huvudintresse hos honom. De flyktiga antydningar man där
finner om det då nybildade Nationernas förbund vittna om en
utpräglad skepsis i fråga om verkan av dylika sammanslutningar.
"Den vackraste apparat för internationell rättvisa skall aldrig
hindra raserna att fullfölja sin mission", säger han pessimistiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
