Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1924 - Pauli, Ivan: Fransk radikalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEANSK BADIKALISM 79^.
på tal om motsättningen mellan de tyska och slaviska folkelementen,
och i slutkapitlet upprepar han samma tanke, ehuru med en artig
reverens åt de ’ ^ädelsinnade teoretiker’’ som format drömmarna om
•’den gamla ideologiska Internationalen^’. Det är, som vi se, ett
långt steg mellan denna ljumma älskvärdhet och den engelska
arbetarregeringens beslutsamma hävdande av internationell rätt och
mel-lanfolkligt samarbete. För att få det rätta intresset för dessa idéer,
måste Herriot tydligen först så att säga se dem brutna genom den
franska, andans prisma> Hans ovannämnda önskan om ’’flamman på
höjden" utmynnade i en önskan att det skulle bli en fransman som
tände den. Och när han i sin bok citerar president Wilsons vackra
tanke om "rättens världsrike", tycks det mest vara för att med
iver söka påvisa, att denna idé om Nationernas förbund i själva
verket är "en fransk idé", framförd av en hel rad fransmän från Sully
fram till Victor Hugo och Léon Bourgeois, och att följaktligen "den
liberala franska traditionen kan uthärda alla jämförelser". Det
synes alltså i varje fall vara tillåtet att hoppas, att Herriot och den
franska radikalismen åtminstone på denna nationella omväg skola
kunna stimuleras till aktivt intresse för folkförbundet och dess ar*
bete. Och vem vet för resten, om icke t. o. m. Mussolinis patriotiska
självkänsla skulle kunna leda till ett liknande hugnesamt resultat, öm
han blott kunde förmås att på allvar begrunda det faktum, att
italienaren Dante är en ännu äldre anhängare av folkförbundsidén
än någon bland Herriots uppräknade idealistiska landsmän?
I samband med Herriots pacifistiska retorik och hans platouiska
hållning till folkförbundsidén inställer sig frågan om hans ställning
till militarismens och avrustningssträvandena. Hans programsskrift
iakttar i dessa avseenden i regel en vältalig tystnad. Endast i
sam-mianhang med behandlingen av andra problem finner man ett och
annat yttrande om dessa ting. Så hänvisar han t. ex. på tal om
fysisk fostran till den nytta, engelska armén vid krigsutbrottet hade
av boy-scoutrörelsiens militäriskt tränade ungdomar, och framhåller
en mera utbredd fysisk uppfostran som det enda medlet att ernå en
förkortning av militärtjänsten i kasernerna. Att han anser en
dan minskning ofrånkomlig, är uppenbart, inen han betraktar den
icke som någon fråga för dagen, vilket med hänsyn till de då rådande
tidsomständigheterna kan synas naturligt nog.
Det stora, aktuella problemet är för honom, liksom det var för
Rathénau och lik$om det är för alla länder som undergått krigets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
