Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1924 - Pauli, Ivan: Fransk radikalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAK PAUH
demt politiskt program. Först behandlar han frågan om Frankrikes
stenkolstillgångar, under hänvisning till det faktum att ett lands
materiella blomstring står i nära beroende av dess rikedom på
mine-raliskt bränsle. Medan Förenta Staterna, England och Tyskland
före kriget stodo främst i världen beträffande stenkolsproduktion,
var Frankrike mycket kolfattigt, och den östfranska metallindustrien
var nödsakad att köpa sitt kol hos sina tyska konkurrenter på
världsmarknaden. Här ligger förklaringen till den franidia
ockupationspolitiken i Saar och Ruhr. Saarbäckenet ensamt säges innehålla
mer kol än alla de franska kolfyndigheterna tillsammans; men om
den folkomröstning, som enligt fredsfördraget efter femton år skall
avgöra Saarområdets statstillhörighet, utfaller till Tysklands
förmån, är Frankrike lika illa däran som förut — för så vitt det icke
behåller Ruhr, en tanke som emellertid Herriot, såsom ovan nämnts,
ställer sig avvisande till. Hans enda råd till sina landsmän blir
därför att m^ kraft bedriva sökandet efter nya kolfyndigheter, att
bättre utnyttja Frankrikes tillgångar på brunkol och torv, att i större
utsträckning utbygga dess många. vattenfall — i fråga om rikedom
på ’Vita kol" står Frankrike närmast efter Sverige och Norge —
samt att, i den mån det blir praktiskt realiserbart, även tillvarataga
’’det blåa kolet", havsvågornas outtömliga kraftresurser.
Vad järnet beträffar, är Frankrike gynnsammare ställt, medan
Tyskland däremot lider brist på denna metall. Herriot uppger, att
tvenne stora tyska sammanslutningar av järn- och stålfabrikanter i
slutet av 1917 skulle hos tyska regeringen ha påyrkat annekterandet
av järnmalmsfälten i franska Lothringen, och han utmålar icke utan
i^adeglädje den besvikelse dessa herrar nu måste känna, sedan
Tyskland även mistat sina förutvarande järntillgångar i
Elsass-Loth-ringen. Att denna för Tysklands ekonomiska jämvikt så kännbara
förlust icke endast är en källa till fransk tillfredsställelse utan också
en källa till ödesdiger revanschlystnad från tyskarnas sida, är en
synpunkt som Herriot ansett onödigt att beröra, oaktat han själv
betecknar de centraleuropeiska krigen i nyare tid såsom i främsta
rummet "metallurgiska krig".
Samfärdsmedlens roll för en framgån^rik näringspolitik är eu
sak som fransmännen, efter vad Herriot uppvisar, alltför litet
be-hjärtat; fastän de hos sina flitigt studerade klassiska auktorer skulle
kunnat lära åtskilligt om den saken av Trajanus, Hadrianus m. fl.
Medan engelsmännen t. ex. oförtrutet utveckla sitt koloniala järn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
