Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1924 - Händelser och spörsmål - Litterär äganderätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 flÄNDELSBR OCH SPÖRSMÅL
efter ändamålsenliga grunder och det vore höjden av T)förnuft att till evig tid
utsträcka den ensamrätt att utgiva ett litterärt verk, som enligt nuvarande
lagstiftning tillkommer författaren och hans rättsinnehavare under en tid av
30 år efter författarens död. Varje tal om en författarens "rätt" att för
sig och efterkommande monopolisera utgivningen av ett en gång publicerat
verk är lika vidskepligt som talet om en oinskränkt äganderätt eller’ arvsrätt
i andra fall. Med motionärens utgångspunkt är det sannolikt höjden av
orättvisa, att uppfinnaren endast i 15 år åtnjuter patentskydd för sina idéer, och
att vetenskapsmannen, vars tankar ofta utgöra nödvändiga förutsättningar för
patenterbara uppfinningar, icke åtnjuter något skydd alls för dessa sina
vetenskapliga idéer. Men i verkligheten är författarrätten helt visst skyddad under
allt för lång tid. Man kan nämligen på goda grunder betvivla motionärens
påstående, att författaren själv är i tillfälle diskontera den långa skyddstiden
av 30 år efter hans död. Härom yttras i motionen: "Det är nämligen
självklart att, därest en författare har någon litterär kvarlåtenskap, som kan anses
äga framtida värde, då betalar naturligtvis förläggaren för denna kvarlåtenskap
mindre, om skyddstiden är 30 år än om den är 50." Är detta självklart? Det
är tvärtom ganska vis&t, att en förläggare, då han förvärvar en författares
litterära kvarlåtenskap, icke räknar med sin framtida förtjänst efter 30 år.
Och ännu mindre tager han hänsyn till en så avlägsen tidrymd, då han av
författaren själv, i hans livstid, köper förlagsrätten. Hela denna föreställning om
värdet för författaren av en så utsträckt skyddstid är otvivelaktigt byggd på
en lös konstruktion. Den ekonomiska vinsten av den långa skyddstiden tillfaller
vanligen ett förlag såsom en opåräknad lotterivinst.
Emellertid har ju motionären tänkt sig att staten skulle inträda i
författarrätten efter de 30 åren. En nationalisering alltså, med ett hastigt grepp, av
alla litterära verk vid passagen av 30-årsgränsen efter författarens död.
Vinsten därav skulle vara att staten finge en inkomst, som borde användas till
den levande författargenerationens bästa. Men motionären anser också en
annan fördel stå att vinna med den föreslagna lagändringen. Staten skulle
kunna genom en effektiv kontroll förhindra förvanskade eller i övrigt
mindervärdiga upplagor av litterära verk, vilka eljest finge fritt utgivas av vem
som helst.
Vad här ifrågasättes är alltså en beskattning av den allmänhet, som köper
äldre litteratur, till fördel för den levande författargenerationen. Det måste
sägas, att, om man gör sig kvitt den ovan antydda föreställningen om en
författaren själv och, efter hans död, hans rättsinnehavare tillkommande naturlig
och evig rätt till hans litterära verk, knappast några skäl tala för en dylik
beskattning. Ifall ändamålet, nämligen statshjälp till författarnas pensionering
etc., erkännes såsom giltigt, kan det tillgodoses utan att staten behöver tillgripa
en så osympatisk beskattningsform för att finna de erforderliga medlen. Och
vad beträffar kontrollen ur litterär synpunkt över utgivandet, får man nog
lita mera till opinionens och den litterära kritikens makt än till
exekutionsbetjänterna. Ingen statlig uppsikt ifrågasättes för övrigt över de lagliga
rätts-innehavarna — förlaget eller arvingarna — som före 3 O-årsperiodens utgång
kunna falla på den idén att utgiva mindervärdiga upplagor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
