Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1924 - Holmberg, Olle: Historien och filosofien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
filstoblän ock filosoflbk l6l
väg Över till ^den andra religiositeten’, som inte kommer före utan
efter en kultur. Man avstår från bevis, man vill tro, inte analysera.
Den kritiska forskningen upphör att vara ett ideal/’ Den andra
religiositeten, säger Spengler, är inte att förväxla med det religiösa
tidsfördrivet i bildade och litteraturtrötta kretsar i världsstäderna,
den är en rörelse, som skall gripa själva massan som ett naivt
hjärte-behov, som en ny myt och en ny kult. Vi stå ännu långt från den
andra religiositeten, ehuru kultursjälen som ett förebud om vad
som komma skall, har börjat demobilisera den rationalistiska
falangen. "Comtes och Spencers åsikter, materialismen, monismen och
darwinismen, som under 1800-talet väckte de bästa andars
hänförelse, ha dock nu för tiden redan blivit en landsortsmässig
världsåskådning.’’
Myten och kulten, en sista, konturlös, förandligad myt, klappa
således åter på dörren, på den dörr som leder in mot vakenvaron. Den
är caesarismens andliga komplement och den skall överleva
csesaris-men. Den skall leva ännu i den dunkla framtid, då den
västerländska själen har uttömt alla sina utvecklingsmöjligheter och antingen
kommer att gå under som antiken eller petrificeras som Kina för
att lämna plats på jordklotet för en ny kultursjäls ännu okända
gestaltningar i dikt och matematik och politik, i historia oeh filosofi.
Spengler beskriver detta slutförlopp, det stora Faustdramats dystert
sköna epilog:
’’I samma tid, som den formade staten upphör, lägger sig också all högre
historia till ro. Människan blir åter planta, häftande vid torvan, dov och
förblivande. Den tidlösa byn, den ’’evige’’ bonden träda åter fram, alstrande
barn och sående korn i modern jorden, ett träget, förnöjsamt vimmel, över
vilket soldatkejsarnas storm brusar fram. Mitt i landet ligga de gamla
världsstäderna, tomma bostäder för en utslocknad själ, i vilka historielösa människor
långsamt bygga bo. Man lever ur hand i mun, med en liten, sparsam lycka,
och tål. Massor trampas sönder i erövramas kamp om makt och byte i denna
världen, men de överlevande fylla med primitiv fruktbarhet åter luckorna och
tåla vidare. Och medan man på höjderna segrar och besegras i en evig
växling, ber man på djupet, ber med den mäktiga fromheten hos den andra
religiositeten, som för övrigt har övervunnit alla tvivel. Där, i själarna, har
världsfreden blivit verklighet. Guds frid, gråa munkars och eremiters salighet, och
endast där. Den har väckt det djup i fördragandet av lidande, som den
historiska människan inte känner i det årtusende, då hon utvecklar sig. FÖrst
med den stora historiens slut träder den heliga, stilla vakenvaxon åter
fram. Det är ett skådespel som i sin ändamålslöshet är upphöjt, ändamåls-
Il
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
