Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1924 - Blomberg, Erik: En reaktionär författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och leda kom vid honom”. Och, han utbrister: ”Vad har jag med
allt detta att göra?”
Det är av vikt att fasthålla denna resignation gentemot den
verkliga orättvisan och det samhälle som möjliggjorde denna orättvisa,
ty den står i en egendomlig kontrast till den giftiga hatfullhet,
varmed Oljelund sedan skildrar sina forna partikamrater och framför
allt deras ledare, hans olyckskamrat i fängelset: Lange. Det var
deras idéer, som förde honom i olycka. Oljelunds resignation
betyder samtidigt en inre besinning och en yttre kapitulation inför de
makter, mot vilka han kämpat och som besegrat honom.
Det finns liknande fall och särskilt vill jag erinra om ett — av
visserligen helt andra dimensioner: Dostojewskis fängelseförvisning
och omvändelse. Den ryske diktaren böjde sig för tsaren och
hyllade honom, men förföljde sina tidigare revolutionära
meningsfränder, framför allt de s. k. nihilistiska författarna, speciellt Turgenjeff,
med ett fanatiskt, outsläckligt hat. Det var deras umgänge och
idéer, som fört honom fram till schavotten och till det sibiriska
fånglägret, med dess slaveri och sjukdom. Kanske har Döda huset,
Dostojewskis fängelseskildring, påverkat Oljelunds. I varje fall har
deras omvändelse och nya reaktion mot verkligheten ett likartat
förlopp.
Det finns en scen i ”I ny jord”, där förf. förråder den verkliga
innebörden av sin resignation. Hans granne i vänstra cellen har
fått lungsot, nu ligger han och rosslar och väser om nätterna, döende
— berättar fångvaktaren. Hindrad att sova förlorar Daniel till slut
tålamodet. — ”Det hjälpte inte, att Daniel förehöll sig det orimliga
i att vredgas på en stackars sjuk fånge, på en olycklig människa,
som kämpar med döden, att vreden i stället borde drabba fängelset,
som tillät att sjuka och halvvurmiga fångar placerades i ett så
störande grannskap, drabba livet, vars grymhet är utan all ände —
utpinad reste sig Daniel en natt, slog sin vanmäktigt knutna hand i
väggen och rasade mot den döende.”
När Daniel Utmark, författarens alter ego, lämnar fängelset,
känner han sig som uppryckt med roten. Det är inte endast hans förra
politiska åskådning som förändrats, han känner sig främmande, inte
bara för de forna partikamraterna, utan för själva samhället, ja för
den närmaste verkligheten. Han förvånas över vattnet, denna
sällsamma elastiska massa, så frestande att beträda. ”Kunde man inte
sätta foten på detta mjuka golv och gå däröver? Säkert... om man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
