Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1924 - Blomberg, Erik: En reaktionär författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och inte för något i världen vill ha honom tillbaka. Han har slängt
honom bakom ryggen med full rätt, med full rätt, och nu pustar
han ut. Detta är en glad och muntrande tanke.
Fullt i stil med denna intellektuella självuppgivelse är Oljelunds
uppfattning av vetenskapen: ”En allt större vetenskap är blott ett
allt större bevis på tillvaron av någonting allt obegripligare i
människan.” För det ”sunda förnuftet”, som förf. annars så ofta
prisar på vetenskapens bekostnad, förefaller det snarare som om en allt
större vetenskap skulle göra människan och hennes inre liv allt
begripligare, vilket också vår historiska erfarenhet bestyrker. Men
Oljelund saknar fullständigt historiskt sinne och historisk skolning,
det är väl därför han är så okultiverad. Nu föraktar han alldeles
särskilt religionsvetenskapen, ”som kan föreläsas och läras och vara
en inkomstkälla för professorerna”. Det är inte vidare vackert, att
låta sina antipatier mot universitetsbildningen ta dylika former.
Hela detta lärdomshat är f. ö. en infektion från den omvände
Strindberg, som i blå böckerna serverar liknande glosor om modern
bibelforskning och religionshistoria.
”Gud är den han är i evighet!” förkunnade Oljelund i sin
fängelsebok, och denna dogmatiskt kristna men djupt ohistoriska och
obiologiska uppfattning genomgår allt vad han skriver. Han tycks
inte ens tillåta någon vetskap om att våra moraliska och estetiska
föreställningar förändrats under tidernas lopp, så att mycket som
en gång varit gott, nu kan vara ont och tvärtom. — ”Men inte ett enda
ögonblick skall detta diskuteras: det goda är gott, gör det. Här
måste all diskussion vara absolut förbjuden.” — Det kan man kalla
att filosofera med piskan. Det är denna i grunden fientliga hållning
mot det skapande livet, vilken dikterar den förkunnelse, som Oljelund
slutligen kategoriskt påstår vara sanningen. ”Gud finns. Han
talar genom samvetet. Ovillkorlig lydnad för samvetet är ovillkorlig
lydnad för Gud. Alla våra verkliga personliga och allmänna olyckor
komma av olydnad mot samvetet.”[1]
Nu måste jag komma med en otillbörlig fråga, med risk att den
kastas bakom ryggen. Vad är då samvetet för något? Är det
alldeles obekant, att det finns en mycket rik sortering samveten,
rymliga och trånga samveten, porösa och absolut vattentäta samveten?
Att det s. k. samvetet, den inre moraliska rösten, har sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
