Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1924 - Blomberg, Erik: En reaktionär författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
resonansbotten i skiftande orsaker, historiska, fysiologiska, intellektuella?
En känslig och finbildad man har ett annat samvete än en robust
sinnlig natur, en negers samvete bjuder honom ibland att utföra
handlingar som en europé skulle rygga tillbaka för, driven av en inre
stämma. Det är emellertid sed och civilisation, ofta social opinion,
som här får gå under samvetets namn. Men för Oljelund är
tydligen samvetet ett exemplar av en ängel, som placerats i varje
människobröst och där fungerar lika osvikligt som en automattelefon.
Förf. föraktar totalismen, men detta är väl ”totalism” om något.
”Icke ett stort och avgörande beslut, varav folks och klassers öden
bero, har fattats eller kommer att fattas utan att en — eller flera —
ledare först överlagt med sig själv, det är: med samvetet, med Gud.”
Ja, det gjorde kejsar Wilhelm som bekant. Han talade ofta om sitt
samvete och stod i ett alldeles ovanligt förtroligt förhållande till
Gud.
Oljelund uppmanar oss att kasta undan det otillbörliga frågandets
djävul, men han får själv ingen frid för honom. Han hoppar fram
i obevakade ögonblick — som gubben i lådan. Och den nyomvände är
alltså plötsligt inne på en teodicé, om nu verkligen hans kategoriska
trosbud förtjäna detta namn. — Det onda i naturen bortförklarar
han som undandraget samvetets värld. Men då är ju naturen också
utanför Guds inflytande, eftersom ”han talar genom samvetet”.
Eftersom människan i sin tur i ganska hög grad är beroende av djuren
och naturen, står hon här i ett annat förhållande än till Gud, och
Gud är alltså inte absolut, vilket förf. i ett annat sammanhang
bestämt hävdar. I fråga om de rena olyckorna, tillspillogivande av
oskyldiga liv, gälla högre mått, menar förf. Här låge det kanske
närmare till hands att tänka på den medgivet ogudaktiga ”naturen”.
Den kristendom, som Oljelund predikar, är primitiv och
gammaltestamentlig, alls ingen modern liberalteologi, det måste man säga till
hans förtjänst. Hans Gud är judarnas gamla Gud, ”en rättvis,
sträng och omutlig Allmakt”, ”en ofrånkomlig högsta Lag”, som ”i
sitt höga och väldiga majestät är och alltjämt icke låter gäcka sig”.
Och han utropar: ”ånyo skall Gud stavas med stort G. — Den Evige
skall ånyo sättas på sin tron; Regenten återtaga makten”.
Då Oljelund tillägger sin Gud vissa egenskaper hämtade från vår
mänskliga erfarenhet och tankevärld, måste han naturligtvis finna
sig i, att dessa egenskaper granskas just ur mänsklig erfarenhet
och kunskap. Det är ju klart, att vi inte vilja vörda, lyda och älska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
