Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1924 - Blomberg, Erik: En reaktionär författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en gud, som för vårt förnuft och vår känsla måste framstå som
otänkbar och omoralisk. Men det är just vad Oljelunds och
kristendomens gud är för den uppriktige och genomtänkte granskaren. —
Den Allsmäktige har ju all makt, makt till allt och ändå tillåter han
lidandet, även det oförskyllda. Är han allsmäktig, är han alltså
grym, ty invändningen att lidandet är en prövning, en rening, en
människans törneväg till godhet och syndaförlåtelse, blir ingenting
annat än en sofism, eftersom det Allgoda väsendet, måste vilja och
göra allting gott, utan långa omvägar, utan smärtsamma experiment
och vivisektioner. En både allgod och allsmäktig Gud är alltså en
motsägelse, något förnuftsvidrigt, som förnuftet därför varken kan
eller bör erkänna.
Gud är vidare absolut och oföränderlig, påstår Oljelund, ty ”det
är orubbligt visst, att det sanna är sant och det rätta rätt, det står
i evighet fast, att det goda är gott och det sköna skönt... och detta
absoluta pekar mot ett annat absolut och oföränderligt: Gud.” Jag
har redan uppvisat det ohållbara i detta resonemang: vetenskapen
har tvärtom ofrånkomligt fastställt att det mänskliga
rättsmedvetandet och den mänskliga skönhetskänslan förändrats högst väsentligt
under tidemas gång — blodshämnd och slaveri, t. ex. betraktas inte
längre som moraliskt försvarliga och vad den absoluta estetiken
beträffar var t. ex. Rembrandt missaktad under rokokon och 1900-talet
ser inte längre i Rafaels skapelser den levande skönhet som beundrats
genom sekler. Men då alltså människan förändrats, kan ju inte Gud,
som ägnar människan ”en särskild omsorg” och verkar genom henne,
vara absolut. Redan hans hjälpande tillsyn över människan är ju
en relation och denna relation måste ju därtill förändras allt
eftersom människan förändras. Då Oljelund dessutom uppställer som
villkor för Guds ingripande och hjälp, att människan själv väljer
och beslutar och väljer fritt (hur hon skall kunna välja fritt och
hjälpa sig själv till en viss gräns, då Gud har all makt och hon alltså
ingen samt Gud dessutom sätter valfriheten som villkor, det
förklarar inte förf.) så innebär ju redan detta en inskränkning i Guds
absoluthet och allmakt. Oljelunds skolastiska fingerfärdighet är
verkligen en valhänt imitation av de gamla teologernas, det går med
honom som med den där cirkusclownen, som försökte upprepa
illusionistens bravurnummer att i en chapeau-claque blanda en äggula
med smör, mjöl och socker, hokus, pokus, filijokus — till en liten
välgräddad pastej, men bara fick ihop en gul sås, som förstörde fodret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
