Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1924 - Carleson, C. N.: Arbetareregering och arbetskonflikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrika ut dylika styrelser som ”kapitalistregeringar”. Men vice
versa: arbetareregeringar, som nödgas anpassa sig efter borgerlig
motvilja, fördom eller vissa ej alltför skabbiga intressen, är det då
även lika orimligt att kluta ut i ”förräderiets” skamkåpa och döma
till en mer eller mindre dramatisk autodafé.
Av orsaker, som känneteckna nutiden som en övergångsperiod och
som här blott kunna antydas, är det ett numera icke ovanligt
skådespel att arbetarepartier tvingas, hur kraftigt de än streta emot, att
taga regerings- och förvaltningsansvar, att taga ett riks- och
statsansvar, vars komponenter till stor del måste bestå av en borgerlig
politiks beståndsdelar. Arbetarpartierna ha i de flesta länder nått
en styrka tillräcklig för att hindra bildandet i parlamenten av
absoluta majoriteter åt något borgerligt parti, men otillräcklig för
att giva ett arbetareparti en så stark siffermässig övervikt, att det
kan bilda en ministär, som mera oförbehållsamt vågar anlägga på
dagsfrågorna en ”klasspolitiks” synpunkter. Icke ens yttersta
vänstern har för övrigt en fullt klar och stadgad uppfattning av
begreppet ”klasspolitik”. För att omnämna ett pikant fall, som
visserligen hänför sig till en episod i en icke-parlamentarisk demokrati,
nämligen Ryssland hösten år 1917, men som ändock är rätt
belysande, så erinrar sig undertecknad, hur stormförtjust en svensk
f. d. kommunist, numera socialdemokrat, f. ö. borgmästare till
professionen, blev, då han läste underskriften på sovjetrepublikens första
proklamation ut till världen. Där stod nämligen ”arbetarnas och
böndernas regering”. Hans glädje var så expressiv, att man kunde
misstänka, att han i Lenins första kommissariekollegium endast eller
väsentligen blott såg en bonderegering. I betraktande av sådana
symtom hos t. o. m. en framstående politiker och jurist må det
förlåtas, om tiotusentalen och hundratusentalen både bland arbetare
och borgare skulle sakna ett fast, fullt logiskt grepp på termen
”arbetareregering”.
De labila majoriteternas parlament är den nutida — man vore
frestad säga normala typen, och en ovisst lång tid kan förflyta, innan
en ändring häri inträder. Just i en sådan svår mellanperiod
utexperimenteras ”arbetareregeringar” under de mest vanskliga
förhållanden. De kallas ”arbetareregeringar”, men förutsättas moderera
sig till ”landsregeringar” som villkor för en konciliant behandling
från de borgerliga partiernas och klassernas sida; de förutsättas
beflita sig om att anpassa sig till den konvenans, som undviker en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
