Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1924 - Sommarin, Emil: Svar på genmälet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
>vae på genmälet 299
Den främsta huvudanmärkningen var emellertid icke den gravaste. Den
gravaste anmärkningen illustrerar genmälet tillräckligt för att bespara läsaren
studiet av boken. Det sker redan i de utförliga uträggningärna rörande Adam
Smiths rätt till titeln nationalekonomiens fader. Att Smiths system slog
igenom och blivit grundläggande för senare forskning på ett helt annat sätt än
andras, t. ex. fysiokraternas, betonade jag såsom ett faktum, på samma gång
jag påpekade, att Th:s ifrågasättande av Humes bättre rätt till titeln stred mot
Th:s egna uppgifter om Hume och mot den systematiska framställningens
betydelse för nationalekonomien såsom vetenskap. Th. svarar, att han ägnat
trettio sidor åt Smith och tre åt Hume, vilket just gör så mycket orimligare
Th:s kritiserade uttalande, vilket i genmälet preciseras så, att få varit
värdigare titeln nationalekonomiens grundläggare än Hume. Nu finner Th. också
detta för mycket sagt. Men i övrigt föredrar han i detta sammanhang, i vilket
han vill ge mig sken av att ha missförstått honom, att tala om, att åtskilliga
författare ifrågasatt Adam Smiths företräde till förmån för ajidra än Hume.
Utan tvivel 1 Därvid får man emellertid icke förbise, att nationalekonomien,
som här betraktas såsom en internationell vetenskap, har äldre och starkare
nationella traditioner exempelvis i Frankrike, än i Sverige. Franska författare
utgå därför med en viss rätt snarare från de franska fysiokraterna än från
Smith, t. ex. Gide och Rist. På samma sätt söka tyska författare nationella
grundläggare till dominerande nationella riktningar inom den tyska
nationalekonomien. Men Th. skriver ju icke den franska eller tyska nationalekonomiens
historia, utan nationalekonomiens historia. Han hade därför vid sin försiktiga
behandling av "ärendet’’ gjort klokt i att beakta förutsättningarna och
betingelserna för de olika uppfattningarna, i stället för att stanna vid att
"uppfattningarna äro så skiftande". Min uppfattning har nämligen en motivering,
som undgått herr Th. Med den motiveringen är Adam Smiths allenarätt tiD
titeln nationalekonomiens fader naturligtvis obestridlig. Ur andra synpunkter
lia andra nationalekonomiska tänkare företrädet framför Adam Smith. Vore
utrymmet för mitt svar icke så snävt, skulle jag med lätthet kunna visa herr
Th., huru de skiftande meningarna i denna fråga icke äro oförenliga utan
sammanställda allsidigt belysa, vad Adam Smith betytt i nationalekonomiens
historia. På samma sätt förhåller det sig i en mängd andra nationalekonomiska
frågor. De skiftande meningarna bryta sig icke sällan i regnbågens alla färger,
men liksom regnbågen representera de skiftningar av strålar från samma
ljuskälla, sanningen. Utan att förstå och ständigt sträva att visa detta kan man icke
skriva det ekonomiska tänkandets historia,. Detta är min gravaste invändning
mot Th:s bok. Th. ger i genmälet en belysning till bokens urskillnadslösa
uppradande av skiftande uppfattningar utan bakgrund. Men därtill
kommer, att även de grundläggande idéströmningarna förväxlas, såsom
tankeströmningarna från den grekisk-romerska antiken. Att de
ekonomiskt-historiska och de i sammanhang med dem löpande ekonomiskt-idéhistoriska
linjerna äro de i min uppsats framställda, vågar herr Th. icke bestrida,
därför att äet är obestridligt. Det gäller här just det generella i
tids-behärskande ekonomiska åskådningar. "För all del" individualprincipen är
lika evig som socialprincipen. Men här är det ju fråga om nationalekonomiens
historia, icke om filosofiens eller statsfilosofiens. Misstaget har sin förklaring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
