Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1924 - Händelser och spörsmål - Londonfördraget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
[-London-fördraget.-]
{+London-
fördraget.+}
Det avtal som slöts i London mellan de allierade och Tyskland
den 16 aug. blev av Mac Donald i hans slutanförande vid
konferensen karakteriserat som det första verkliga fredsfördraget. Det
hade undertecknats i känslan att man nu vänt ryggen åt kriget. Man hade givit
Europa något bättre än en överenskommelse på papperet, yttrade den brittiske
premiärministern, man hade förhandlat, diskuterat och sökt gå varandra
tillmötes. Resultatet hade med ett ord nåtts på förhandlingsvägen ej genom diktat
eller ultimata. Det är också häri man har att se Londonavtalets stora
betydelse. Vägen har äntligen jämnats för ett närmande mellan de forna
krigförande, och det första och svåraste steget på denna väg tagits. Men även
till sin rent formella karaktär betecknar detta avtal något alldeles nytt i
förhållandet mellan de allierade och Tyskland. Och detta har funnit sitt uttryck
i den stora plats som tillmätts skiljedomssystemet. Strängt taget utgör det
dokument, som undertecknades i London, ett bihang till Dawesrapporten, som
tolkar denna på många punkter och föreskriver när och hur denna skall utföras.
Men det gör än mera. Det förser de intresserade makterna med en fullständig
plan för skiljedom, undersökning och revision. Föreskrifter finnas för hur det
skall förfaras vid alla eventuella tvister, hur skiljedomarna skola utses, och
vad som skall hända, när deras beslut icke godtagas.
Londonkonferensens uppgift var att skapa de politiska betingelserna för
Dawesplanens tillämpning. Redan vid konferensens början, innan ännu de tys-ka
delegaterna anlänt, fick problemet en tillspetsning, som vållade en ganska
långvarig kris. Det gällde vid detta tillfälle den famösa frågan om Frankrikes
handlingsfrihet, i händelse Tyskland skulle begå avsiktliga försummelser. Dock
var det härvid icke England som uppträdde som part i tvisten utan
’’storkapitaletDet mäktiga Morgansyndikatet, som jämte en del engelska banker
tillsports om möjligheterna att placera det tyska lånet om 800 milj. guldmark,
hade helt naturligt förklarat att långivarna måste ha säkerhet för sina pengar.
Om möjliglieten av ett återupprepande av Ruhrockupationen kvarstod skulle
detta avgjort försämra utsikterna för lånets mobilisering. Bankernas aktion
uppväckte en liten storm av förtrytelse i Frankrike och gav oppositionen vind
i seglen. Det måste dock från början, ha stått klart för de franska
underhandlarna att hela denna fråga om Frankrikes rätt att på egen hand vidtaga
sanktioner mot Tyskland för den händelse detta skulle brista i sina förpliktelser
endast kunde och finge vara en fråga av rent teoretisk natur. Ingen
kapitalist i världen skulle vilja offra ett öre på Dawesplanen, om hela maskineriet
när som helst kunde stjälpas över ända av ett politiskt ingripande från fransk
sida. Därmed bleve också en uppgörelse utan värde, ty den första
förutsättningen för att Dawesplanen skulle kunna fungera var ju att begynnelselånet
om 800 milj. anskaffades. Fransmännen gåvo också vika och föreslog att en
skiljedomsprocedur skulle tillämpas, då det gällde att fastslå huruvida en tysk
försummelse begåtts, överenskommelsen härom utgör ett och det sista av de
fyra bihangen till Londonprotokollet. Det bestämmes sålunda att skadestånds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
