Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1924 - Lundstedt, Vilhelm: Sken eller verklighet i fredspolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340 VILHELM LUNIXSTEDT
Ögon också framstår såsom rättsUgen kränkt av motparten, för att ett
krig skall kunna bryta ut. Den klentrogne erinras om världskriget.
Det fanns icke ett av de krigförande folken, som icke inbillade sig gå
i döden för hävdande av högsta rättfärdighet, för hämnande av
fosterlandets eller dess allierades kränkta rätt till vare sig ära eller
nationell fördel.
Var nu god att reflektera över Undéns påstående, att jag fäster
.för stor vikt vid de rådande rättsföreställningarnas betydelse och att
deras åberopande i stort sett leder till samma resultat som
samhällsnyttans! Ligger det någon som helst reson i detsamma? På det
inomstatliga området måste man ju regelbundet antingen öppet Ijnga
ihop vissa fakta eller driva den mest föraktliga sofistik för att hindra
en samhällsskadlig tillämpning av sina rättsidéer. Och vad de
mel-lanfolkliga förhållandena angår, beder jag läkaren göra det
tankeexperimentet, att de olika styrelserna för Europas länder varit
ur-ständsatta att uppegga de nationalistiska Udelsema hos sina resp.
folk med vädjanden till känslan för nationens rättigheter,
motpartens kränkningar av dem samt därav framgående krav av högsta
rättfärdighet, och vidare antaga, att i stället hänsynen till vad som
gagnar mänskligheten, utan hänsyn till nationella skrankor, varit
dominerande i människornas föreställningsvärld. Är det icke med
sådana antaganden givet, att världskriget varit en omöjlighet? Den
som besvarar den frågan nekande, förlorar därmed aUt fäste i
erfarenhetens mark; hans tankar löpa liksom en annan metafysikers ’’ins
blaue hinein", bestämda av intet annat än den rena godtyckligheten.
Jag har i min skrift rätt ingående påvisat, att i verkligheten någon
folkrätt icke existerar. Folkrättsvetenskapen sysslar, såvitt den
tror sig hava folkrätt till föremål, med något som i verkligheten icke
existerar. Detta är ju med användande av sunt förnuft uppenbart,
så snart man besinnar, att yttersta lösningen i varje konflikt mellan
två stater är den, att parterna själva taga den s. k. rätten i egna
händer och genomföra den med den väldsmakt, som står dem till
buds. Här finnes ju ingen verklig domare, d. v. s. en över parterna
stående myndighet, vars domslut ovillkorligen måste respekteras.
Kriget och icke domen är ultima ratio; den s. k. rätten är intet annat
än segrarens maktspråk. De folkrättslärda tro sig i allmänhet kunna
hävda, att icke förty en verklig folkrätt existerar. En bland de mest
berömda, den nyssnämnde Oppenheim, har framlagt de grunder, som
skola utvisa, att en verklig rättsordning mellan staterna finnes. Jag
har i min skrift visat, att dessa grunder äro ohållbara, s. 25—30.
För att inte kunna missförstås hade jag emellertid dessförinnan
framhållit, att jag naturligtvis icke förbiser,
’ ’att det redan finns mycket betydande dämpare på nationernas möjligheter
att med våldsmakt hävda sina intressen. Genom ständig växelverkan mellan
vetenskapens framsteg och de nationella samhällsordningarnas förbättrande har
ökad upplysning genomträngt folkens massor. Människorna hava gått framåt i
kultur och civilisation. Krigets kulturfientliga verkningar hava framkalllat en
ständigt ökad reaktion däremot i människornas sinnen. Det allmänna medve-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
