Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1924 - Lundstedt, Vilhelm: Sken eller verklighet i fredspolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 VILHELM LUNIXSTEDT
erkända av civiliserade stater. Man må kalla dem rättsregler eller ej — det
är en filosofisk fråga. Man kan ställa upp problemet, vad det är som förmår
regeringarna och folken att i allmänhet respektera dessa regler — det är ett
annat spörsmål av psykologisk art. Men dessa regler utgöra obestridligen ett
avgränsat område, ett ganska ringa område, visserligen, om man tar hänsyn till
den mångfald internationella mellanhavanden, som icke äro på sådant sätt
reglerade genom s. k. folkrättsliga föreskrifter. — Det förefaller mig, som om
Lundstedt alldeles sloge tillhopa å ena sidan vad inom folkrättsvetenskapen
betraktas såsom erkända regler, vilkas tillämpande man kan räkna på vid frågors
hänskjutande till skiljedomstolar eller till den världsdomstol, som Nationernas
förbund upprättat, och å andra sidan sådana krav, som måhända i den populära
agitationen framställas såsom ’rättskrav’ men icke av någon räknas till
erkända folkrättsregler. På annat sätt kan jag inte förklara de av Lundstedt
valda exemplen.’’
Att det finns en mängd överenskommelser både "gällande" för en
mängd stater (ex. Parisdeklarationen och Haagkonventionen) och
ingångna mellan enskilda stater, har jag väl aldrig bestritt. Icfte heller
att hithörande regler kunna bli föremål för "tillämpning" av
skiljedomstolar eller den av N. F. upprättade "världsdomstolen". Men
frågan är ju om effekten, kraften i det hela. Och därom säger jag,
att den är icke större än att en stat, som tillräckligt litar på sin eller
kumpaners vapenmakt, kan antingen undandraga sig domstolen eller
giva dess domslut en god dag, om det går emot dess intressen. Och
nu visar sig en farlig sida av den genom konventionen skapade ’
’rätten". Ty nu föreligger en flagrant "kränkning" av denna "rätt",
för vilken rättskränkning" repressalier skola utövas, i sista hand
genom kriget såsom ultima ratio. Därmed förefaller det icke längre
svårt att lösa det psykologiska problemet "vad det är som förmår
regeringarna och folken att i allmänhet respektera dessa regler". Bet
är fruktan för kriget som utövar det psykiska trycket. Och denna
fruktan ökas med motpartens och hans eventuella kumpaners
vapenmakt. Kriget är med andra ord hela den s. k. folkrättens egentliga
grundval. Detta kan ju icke ens av folkrättsvetenskapen själv
bestridas. Låt oss — för att nu taga en tysk folkrättslärare, kanske
lika berömd som Oppenheim — höra ett sammandrag av vad
exempelvis v. Liszt har att säga:
Varje kränkning av ett folkrättsligt skyddat intresse är delikt. Den
skyldiga staten har först såvitt är möjligt att reparera det kränkta tillståndet och
att prestera skadestånd i penningar samt i svårare fall dessutom lämna
moralisk upprättelse. Fullgöres nu detta icke frivillig så kan det medelbart eller
omedelbart framtvingas. I första hand anlitas därvid skiljedomstol eller
okrigisk självhjälp. I sista hand Tcommer kriget såsom folkrättens ultima ratio i
betraktande, (Das Völkerrecht, 1913, s. 179—186. — Härmed jämförliga
uttalanden hos Oppenheim, $ 156.)
Det är ju också alldeles uppenbart, att, om staterna verkligen hade
rättigheter och skyldigheter mot varandra på något sätt i samma
mening, som man med verklighetssinne kan tala om individernas
rättigheter och skyldigheter inom en stat, så skulle staterna icke för sina
rättigheters skull behöva vara väpnade till tänderna. Just den
faktiskt existerande vapenmakten, som ju aldrig motiveras med annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
