Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1924 - Ossiannilsson, K. G.: Från Shakespeare via Sheridan till Kipling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364 K. G. OSSIANNILSSON
hade lov att feillständigt skildra en människa. Han menade, att
sådana skildringar som de erotiska i Tom Jones sedermera blivit
port-förbjudna, ooh han antydde därmed en utveckling, som ej saknar
sitt intresse för oss, som mer och mer komma under anglosaxiskt
inflytande. Så otroligt det förefaller oss, Strindbergs nation, men
faran är ej utesluten, att vi en dag kunde stå inför samma
utveckling. Vi inbilla oss, att pryderiet är ett nationellt engelskt särmärke,
men det är ej så. Även om det i England ej alltid bott fyrahundra
människor på kvadratmilen, så har dock alltid samma skumrask
under vintern höljt det nordiska England som det nordiska Sverige.
Betingelserna ha i England alltid varit relativt desamma, och ändå
har folket en gång varit ett helt annat, psykologiskt och framförallt
litterärt sett. England har en gång gjort skäl för benämningen Det
glada England, och dess vittra litteratur har tävlat med och
överträffat alla andra europeiska länders i ohöljd sinnlighet och brutal
naturalism. Vi behöva ej gå längre än till Shakespeare för att finna,
att det varit så.
Vår C. A. Hagberg har i anmärkningarna till sin översättning av
Henrik IV ansett sig böra ursäkta Shakespeares ’^oförtäckta språk’’
och särskilt hans Falstaffscener. Efter att ha utbrett sig över
skönheten och natursanningen i dessa scener ’’nödgas översättaren
endast anmärka, att han icke, varken i det patetiska eller komiska,
vågat gå in på någon uteslutande mildringsprincip; den
världshistoriska skaldens minne kräver den aktning, att man så vitt möjligt
låter honom vara den han är."
Även om Hagberg nog mildrat ett och annat, kvarstår tillräckligt
av rent och manhaftigt språk också när det är kvinnor som tala, för
att fylla historiskt okunniga läsare med häpnad och kanske harm.
Många dialoger i de Shakespeareska lustspelen äro ingenting annat
än ekivoka dueller, där män och kvinnor tävla i att säga så många
dryga och oblyga ting som möjligt. Skådespel sådana som Othello
ooh Vintersagan handla ju om äktenskapsbrott, och intrigen i Slutet
gott, allting gott är sådan, att den tävlar med de sensuellaste franska
farser av yngsta årgång.
Shakespeare är dock anständig i jämförelse med sina samtida. Han
är åtminstone alltid sund, under det de författare, som vädjade till
den högre klassen och den högre bildningen, hovpoetema Beaumont
och Fletcher^ och den lärde Ben Jonson, uppsöka raffinemanget. De
förra behandla blodskamsmotiv, och den senare visar sig hemmastadd
i den antika kärlekskonsten, som i gamla Rom utvecklats av den
"sedeslöseOvidius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
