Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1924 - Ossiannilsson, K. G.: Från Shakespeare via Sheridan till Kipling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEÅN SHAKESPEAEE VIA ÖHEBIDAN TILL KIPLING 365
Tendensen under renässansen är i alla fall sedlig, i det kyskheten
prisas och motsatsen eller överträdelsen bestraffas. Endast
puritaner eller religiösa ivrare kunna med fog fördöma denna litteratur.
Den har allra högsta rang såsom litterär konst ’betraktad, och den
innehar denna rang delvis just på grund av sin fördomsfrihet, som
möjliggör allsidig människoskildring och allsidig livsbetraktelse. Men
nu följde en på en gång religiös och social kris, som betydde en
bestämd strömkantring i engelsk utveckling. Det puritanska upproret
mot Karl I övergick till puritanväldet under Cromwell, ooh så
välgörande rent politiskt denna period blev eller kunnat bliva, om den
fått räcka längre, så fördärvbringande blev puritanismen för den
högre kulturen. Puritanerna stängde teatrarna, fördömde och
förföljde världslig poesi, musik och dans, och vad värre var, den
allmänna åskådningen blev en nyktert praktisk, som bestämt bröt med
det Elisabethska tidevarvets anda av glad filosofi och frisk
livsnjutning. Denna inre förändring hängde förstås samman med en yttre
maktförskjutning^ i det adeln och hovet fått vika för medelklassen.
Efter tjugu år inträffade visserligen (1660) en reaktiofl som för
tillfället krossade puritanernas välde och återförde hovpartiet och
lantadeln till styret. Även litteraturen och framför allt teatern
blomstrade upp på nytt. Men andan i hovkretsarna var ej längre
densamma, som gynnat sublima eller harmoniska skapelser. Hovet
var ett sällskap libertiner och skökor kring en sedes- och
hållningslös monark. Den dramatiska konst, som uppväxte under ett sådant
släktes skydd, liknade sina beskyddare. Den var mer än sedeslös,
den var skamlös, det var en konst, som hyllade äktenskapsbrottet,
hånade dygd och trohet eller betvivlade deras existens. Dessa
komedier, med vilka ’’restaurationen" återupplivar teaterns litterära
genre, äro från moralisk synpunkt och såsom tidstecken nedslående
nog. De utmanade till en ny reaktion, en ny puritansk revolution,
som ju också kom.
Estetiskt sett, är restaurationslitteraturen visst inte föraktlig. För
oss, som läst och sett så mycket värre saker (De Flers och De
Cail-lavet äro värre), innebära Wycherley och Congreve, Vunhrugh och
Farqulfiar ingenting vidare rafflande. Det ledsamma med dessa
dramer var ej det frivola i scener eller uttryck, det ledsamma var
skrytet med uselheten. Men ingen skall därför förneka, att
lustspelen äro värdefulla både som sedemålningar och som konstverk.
Dessa författare kände människorna och hade mod att visa dem,
sådana de voro. Man tycker bara, att det då som nu måste ha funnits
andra slags människor därjämte, och att det till omväxling och som
kontrast kunnat roa författarna att skildra och pu!blikum att beskåda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
