Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1924 - Ossiannilsson, K. G.: Från Shakespeare via Sheridan till Kipling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 K. G. OSSIANNILSSON
även det andra slaget. Men alldeles samma anmärkning kan man
göra mot långt senare tiders och helt andra nationers författare.
Emellertid störtades Stuartarna, en illitterat holländare kom på
tronen (1688), och med honom återkom i själva verket pnritanismen
till väldet. Denna nya puritanism var så mycket mäktigare och
fruktansvärdare, som den gick varsamt fram i politiken.
Förföljelserna från 164ö-talet -upprepades ej. Den nya puritanismens
religiösa inslag var svagare än förut, starkare betonad var den
praktiska nykterheten. Man förbjöd ej teatrarna att spela, men man
sökte censurera vad som spelades. En prästman Jeremy Collier
författade en bok, vari han skarpt gick tillrätta med den sedeslösa
litteraturen. Congreve försvarade sig lamt och drog sig ifrån sin
produktion för teatern. Han kände, att han hade tidsandan emot sig,
tidsandan, som Collier på en gång uttryckt och påverkat. Och
med Congreve dog det engelska lustspelet med anor från
renässansen. De senare författare, som skrevo för teatern, voro för
obetydliga för att kunna fortsätta traditionen eller grunda en ny tradition.
Det var först Richard Sheridmi (1751—1816) förunnat att skapa
denna nya tradition med sina ypperliga tidsskildringar Tadelskolan
och Rivalerna. Men dessa i sin art förträffliga komedier äro redan
barn av den puritanska sedesträngheten. I all sin friska käckhet
väja de för alla realistiska scener eller uttryck, de kunna ses av "den
mognare ungdomen" med samma trygghet som av de sippaste misser
och de strävaste moralister. De ställa inga idéer under debatt, och
de skildra ej livet, sådant det verkligen är — bara stiliserade utdrag
av liv och schematiserade typer av vissa högre samhällsklasser.
Därmed är en ’Utveckling fullbordad, som fortsatt in i våra dagar
eller rättare ännu fortsätter. Det behöver inte sägas, att den
utvecklingen är beklaglig. Hellre tygellös människoskildring än lögnaktig
sådan, hellre litet grovkornig frimodighet än tillgjordhet och
hyckleri. Och detta ej blott från konstnärlig synpunkt, nej, lika mycket
från moralisk. Det är ett stort och allmänt misstag att tro, att
censur skapar sedlighet, eller att de laster upphöra att finnas, som ej
mera få målas. Man kan snarare säga tvärtom. Även om vi
betrakta litteraturen såsom ingenting annat än ett symtom bland andra
symtom, så ligger just i dess egenskap av symtom en varning åt de
sorglösa. Författarna äro samhällets nerver, de varna, när fara
hotar, och det vore lika dåraktigt att förbjuda författarna att tala
sanning som att förbjuda nerverna att tala om, var kroppen lider.
Jag har sökt visa, att engelsk litteratur ej nödvändigt behövt vara
pryd litteratur. Det har funnits både ett rikt och månghövdat drama
och en ung och lovande romankonst med det brokiga naturliga livet
inom sin ram. Bäggedera litade till aristokratisk eller i aristokratiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
