Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1926 - Händelser och spörsmål - Genèvekrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 HÄNDELSEN. OCH SPÖRSMÅL
buhd, karakteriserat av det faktum att de hittills bestämmande, segrarna i
världskriget, frivilligt berett plats vid sin sida åt den förnämsta bland de forna
fienderna. Varpå berodde i grunden hela mdsfrågan, om icke i den
enhällighets-regel, vilken gäller för rådets alla beslut i ärenden andra än de som röra
frågor om förfarandet. Genom denna enhällighetsregel tillförsäkrades
stormakterna på grund av sina ständiga mandat i rådet en evig vetorätt och
därmed det bestämmande inflytandet. En icke ständig medlem av rådet ägde ju
även denna vetorätt, men oi^han begagnade sig av den löpte han alltid risken
att bli straffad därför med att vid nästa val ställas utanför rådet. Hans
veto var därför på sin höjd suspensivt. Annorlunda var det emellertid med
de permanenta medlemmarna av rådet, England, Frankrike, Italien och Japan,
och det är lätt att förstå, vilken lockelse en sådan ställning skulle utgöra för
en hel del makter, som gärna ville spela en roll i storpolitiken och bli betraktade
som stormakter. Redan på ett mycket tidigt stadium — vid den andra
folkförbundsförsamlingen år 1921 — hade tvenne av. dessa andrarangsstater,
nämligen Spanien och Brasilien, framträtt med krav på permanenta rådsplatser,
men blivit avvisade av församlingen som i stället antog en ändring i
förbundsakten avseende att för de icke-permanenta rådsmandaten få till stånd en
cirkulation. På grund av Spaniens och Frankrikes sabotage kom denna ändring
aldrig att träda i kraft. De bägge staterna vägrade att ratificera. Ej heller
vid 1923 års församling då förslaget om permanenta rådsplatser åt Spanien
och Brasilien på nytt framlades vann detta någon större anklang utan i stället
förnyade församlingen sitt krav på cirkulationssystemets genomförande och så
skedde också vid 1925 års möte. Redan i detta förhållande att ett par
rådsmakter saboterade en av församlingen allmänt önskad förändring låg en
varning för framtiden. Under de gångna åren hade denna fråga om rådsplatserna
och deras besättande icke varit någon livsfråga, helt enkelt emedan förbundet
ännu icke spelade en så dominerande roll i den internationella politiken. Saken
ställdes därför aldrig på sin spets utan man nöjde sig med att från fall till
fall genom årliga val lösa frågan om de icke-ständiga platsernas besättande.
Annorlunda skulle det bli då Tyskland inträdde i förbundet och ökade de
permanenta rådsmakternas antal. Med ett slag skulle folkförbundet undergå en
högst genomgripande förändring. Stora internationella frågor som förut fallit
utanför förbundets ram skulle ryckas inom denna och man kunde förutse att
Tyskland skulle begagna alla de möjligheter, som medlemskapet i förbundet
och rådet erbjöd, för att söka få de av Versaillesfreden skapade förhållandena
ändrade till sin förmån. En permanent rådsplats finge under sådana
förhållanden en stor politisk betydelse, då det främst var i rådet, som striderna
skulle komma att utkämpas. Det var därför klart att de äldre kandidaterna till
permanenta platser skulle fördubbla ansträngningarna att få sina krav
tillfredsställda och till dem sällade sig också en ny makt. Polen, som just med
hänsyn till Tyskland och sina tvistefrågor med detta land ansåg sin närvaro
i rådet oundgänglig.
Vad som sålunda först och främst bör uppmärksammas är att rådets
ställning som en av församlingen fritt vald korporation ingalunda blivit allmänt
erkänd. Icke nog med att stormakterna voro oberoende av församlingens val,
även de icke-ständiga medlemmarna av rådet tenderade att bli permanenta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
