Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1926 - Händelser och spörsmål - Svaghetstecken och krafttillskott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖESMAL 881
återvalbart men en viss moralisk garanti skulle ju skapas. Kompromissen
sköts dock sönder fullständigt. Den skulle leda till de orimligaste konsekvenser
och det var ytterligt motbjudande att skapa en klass av stater, som på
Bärskilt sätt skulle utmärkas med återvalbarhetens etikett. Dock tvungos
motståndarna till detta system att gå med på dess tillämpning under
övergångsperioden. För att få cirkulationen i gång finge nämligen vid valet 1926
tre medlemmar väljas på ett år, tre på två och endast tre på tre år. På
annat sätt kunde icke bestämmelsen om att val av tre medlemmar hädanefter
skulle förrättas varje år bringas i tillämpning. De rådsmedlemmar, som
utträdde 1927 och 1928 hade sålunda blott haft en mandatperiod av ett resp.
två år. Tanken var att genom förhandsförklaringar om återvalbarhet
säkerställa de länder, som voro särskilt ivriga att bli återvalda, för obehagliga
överraskningar under övergångstiden. Men genom Spaniens utträde fick
systemet helt och hållet karaktären av en kompensation åt Polen. Detta skulle
på särskilt sätt utmärkas vid Tysklands inträde samtidigt som dess inval
säkerställdes genom de icke ständiga rådsmedlemmarnas ökning från sex
till nio.
Församlingen ägde emellertid i sin hand att avgöra frågan och kunde vägra
att gå med på ökningen samt införa cirkulationsprincipen i rent och
oförfalskat skick. Vad som hände visade emellertid, att de politiska hänsynen
voro vida starkare än de principiella betänkligheterna. Förbundets intressen
fingo vika för stundens krav. Detta framgick med all önskvärd klarhet, dä
församlingen fogade sig i den sammankoppling av frågorna om Tysklands
inträde och rådsplats med frågan om de icke permanenta rådsmedlemmarnas
antal, vilken påyrkats av stormakterna och i främsta rummet av Frankrike.
Redan i rådet hade denna sak varit på tal men hr Undén påvisade att rådet
icke kunde binda församlingen. Denna var suverän. Det klargjordes
emellertid att Frankrike icke skulle gå med på att skilja frågorna åt, och om
församlingen i vanlig ordning krävde kommissionsbehandling av frågan om de
icke permanenta rådsmedlemmarnas antal, så skulle också frågan om
Tysklands permanenta rådsplats kommissionsbehandlas. Frankrike ville icke riskera
att bli lurad på konfekten. Församlingens byrå, i vilken samtliga
stormakter voro representerade, beslöt följaktligen att frågorna skulle framläggas i
ett sammanhang, och rapportören betonade uttryckligen att detta var ett
politiskt villkor. Församlingens undfallenhet belystes av det faktum, att endast
Sverige, Norge och Holland funno sig föranlåtna att protestera, och dock
hade härvidlag en av de väsentligaste förbundsprinciperna, församlingens
suveränitet, kränkts. Stater, som voro bestämda motståndare till rådets utökning
i den utsträckning, som föreslagits, tvungos att rösta därför, då deras röst
annars skulle kommit att avgivas mot förslaget att tilldela Tyskland en
permanent rådsplats.
Icke mindre otillfredsställande var valet av de icke permanenta
rådsmedlemmarna. Sverige vägrade kategoriskt trots starka påtryckningar, framför allt
från engelskt håll, att låta uppställa sig. Däremot läto Belgien och
Tjeckoslovakien välja sig på ett år. Tre sydamerikanska stater valdes, i enlighet
med det löfte, som givits att den latinska kontinenten skall vara företrädd
av tre stater i rådet: Chile, Columbia och San Salvador, den förstnämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
