Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1926 - Händelser och spörsmål - Svaghetstecken och krafttillskott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL 382
på tre, den andra på, två och den sistnäjnnda på ett år. På tre år valdes
dessutom Rumänien och Polen, som ensamt begärde att bli och också blev
förklarad återvalbar, på två år dessutom Holland och Kina.
Icke ens den välvilligaste tolkare kan i detta råd se annat än ett
nedslående tecken på den hållningslöshet och osjälvständigh^t, som utmärkte den
sjunde folkförbundsförsamlingen. Ty den satsen gäller dock i viss mån, att
församlingen har en sådan representation i rådet, som den förtjänar. Att
tilldela de sydamerikanska staterna tre platser är redan ur den synpunkten ett
svaghetstecken, som de viktigaste av dessa stater, Brasilien och Argentina, ioke
voro närvarande och av förbundets samtliga sydamerikanska medlemmar sällan
mer än två tredjedelar överhuvud brukar sända ombud till mötena. Dessutom
röra ju alla viktigare frågor europeiska angelägenheter och komma att så
göra under överskådlig tid. Och vad Kina beträffar är det svårt att inse
nyttan av ett ombud, vilket bakom sig har en regering, som äger föga eller
ingen makt. Även representationen av de med. Frankrike nära förbundna
makterna är iögonfallande: Belgien, Tjeckoslovakien, Polen och Rumänien. Av
alla icke ständiga medlemmar synes trots rådets ökning kort sagt en enda
stat, Holland, representera den obundenhet och opartiskhet, som kräves för
tillvaratagandet av förbundets intressen. Detta är så mycket mer beklagligt,
som församlingen under det senaste mötet visat sådana svaghetstendenser.
Den framstår som allt annat än en väktare över förbundets höga principer.
Den finner sig i att dess rättigheter åsidosättas och visar intet verkligt allvar
i sitt arbete. Viktiga frågor behandlas i iltågsfart, så som skedde i slutet
på det senaste mötet och för en rad smärre stater synes det väsentliga vara
att förv^ärva en råd&plats, att få något ombud vald till president i någon
kommission etc. Fortsätter denna tendens kommer all makt så småningom
att glida över till rådet, där de smärre makterna i synnerhet om
församlingen så litet bemödar sig om att göra ett gott utval att den korar små
negerrepubliker i Sydamerika eller stormakternas givna jasägare till sina
företrädare, snabbt komma att förlora varje betydelse. Detta vore i sin fulla
ordning, om stormakterna kunde anses uppfylla anspråk på vidsynt
hänsynstagande till alla folks intressen och upphöjd opartiskliet. Men så är
ingalunda fallet. En viss imperialism, ett visst maktspråk och i varje fall en
viss strävan att diktera besluten kunna alltid förväntas från
stormaktsregeringarna även i fall, då de icke ha opinionen i hemlandet med sig såsom
den senaste krisen ådagalagt. Småstatemas ombud ha en stor uppgift att
fyUa som språkrör för den uppriktigt menande folkförbundsopinion, som även
finnes hos stormakterna, men som ännu icke blivit tillräckligt beaktad av
stor-maktsombuden, och kunna på detta sätt erhålla en stark ställning. Men
därför kräves en församling, som är medveten om sina rättigheter och som
verkligen utnyttjar dem.
Det är många, som påstå, att folkförbundet icke bleve ett mindre effektivt
fredsinstrument, om småstaterna skulle nedsjunka i fullständig betydelselöshet
inom folkförbundet. Makten skulle bli den enda grundvalen för rätten —
men makten är ofta kortsynt och benägen att underskatta de många andra
krafter, som länka världsutvecklingen. En fred, som allenast grundade sig
på de för ögonblicket i-ådande maktförhållandena vilar icke p& hälleberget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
