Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1926 - Aspegren, Gillis: Den sociala olycksfallsförsäkringens organisationsproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398 GILLIS ASPEGREN
dan mångfald av omständigheter och förhållanden, att icke nå^on
torde kunna med fog påstå, att det ena eller det andra positiva
förslaget nr ren saksynpunkt löser den gordiska knuten på
området. Tvärtom torde det fastmera vara så, att många olika sätt
finnas, på vilka frågan kan föras lyckligt i hamn. Det gäller dock
att se till att den nyorganisation, som måste vidtagas, blir ur så
många synvinklar som möjligt den bästa.
Som alla övriga stora socialförsäkringsfrågor har även
olycksfallsförsäkringen i vårt land råkat bliva ett stridsäpple i politiskt
hänseende. De stora ytterlighetspartierna högern och
socialdemokraterna representera arbetsgivarnas, respektive arbetarnas extrema
uppfattningar, mellanpartierna åter de folkskikt, som i hithörande
avseenden äro mera indifferenta.
Högern med dess politiska annex bondeförbundet torde få anses
under alla förhållanden rent principiellt bekämpa varje annan
lösning än den, som överlämnar tillämpningen av olycksfallslagen
uteslutande åt arbetsgivarnas egna bolag med försäkringsrådet som
övervakande organ och besvärsinstans. Enär emellertid detta
förslag knappast torde kunna betraktas annorlunda än som ett
orealiserbart önskemål, fasthålles vid status quo med statsanstalten
i konkurrens med arbetsgivarbolagen fastän med den ändringen att
skyldighet anses böra påvila den förra att själv bekosta de på
försäkringsverksamheten i egentlig mening belöpande
förvaltningskostnaderna, vilka nu bekostas av statsverket.
Socialdemokraterna och ytterlighetsmännen till vänster om dem
hava under förutsättning av monopol på området förklarat sig
kunna godtaga en lösning av problemet på endera av följande trenne
vägar:
1. ren statsanstalt;
2. Möllers fria anstalt med statlig majoritet i
riksförsäl^rings-stämman;
3. statlig skadereglering, organisationen enligt arbetsgivarnas
eget skön.
Det senare alternativet torde genast såsom praktiskt
ogenomförbart kunna, avföras ur diskussionen. Man måste nämligen besinna,
att försäkringen är obligatorisk och att härav följer att, sedan
arbetsgivarbolagen mellan sig fördelat de bästa riskerna bland de
40,000 större arbetsgivarna, fråga uppstår, huru de sämre större
och de 300,000 mindre riskerna skola placeras och administreras.
Visserligen är en sammanslagning av arbetsgivarbolagen icke
otänkbar, men i dylikt fall komma säkerligen de större arbetsgivarna att
bestämma även för de mindres vidkommande beträffande
premiernas storlek och dylikt. Motsatta förhållandet är knappast
tänkbart. Staten torde därför just med hänsyn till de många mindre
arbetsgivarna icke kunna släppa ur sin hand kontrollen även över
försäkringens förvaltning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
