Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1927 - Holmberg, G. H:son: Quidings förhållande till sin samtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
G. H!SON HOLMBERG
anstötligt i den". (Tänk om samma blad hundra år härefter skulle
komma att säga något liknande om Quidings äktenskapsteorier!).
Almquists hela socialpolitiska ståndpunkt, såsom den framträder
i hans många sociala och politiska skrifter, har påtagligen gjort
ett starkt intryck på Quiding och därför också i icke ringa grad
bidragit till utformandet av hans egna idéer. Skola några andra av
Almquists åsikter särskilt framhållas, så torde de som angå
uppfostran och undervisning, folknöjen, hans skrifter om penningens
idé (Vad är penningen?, 1839), Om brottsliges behandling (1820),
de i Silkeshåren (1850) utvecklade hushållsprinciperna, vilka
Almquist tvivelsutan lånat från Fourier, som var honom bekant, mest
påverkat Quiding. På det religiösa området äro beröringspunkterna
däremot så gott som inga, fastän båda äro genomträngda av en
stark religiös tro, tron på en personlig gud. Almquist är i själ och
hjärta teolog, även om han bekämpar vad han kallade prelaturen,
den kyrkliga myndigheten. Han hyllar både treenighetsläran, vari
Quiding ser till och med charlataneri, och äktenskapet som av Gud
instiftat enligt den teologiskt-juridiska uppfattningen, sådan den
representerades t. ex. av K. J. Schlyter (Juridiska avhandlingar,
1836) ; en uppfattning som ligger Quiding fjärran trots han anser
könsdriften, som det lagbundna äktenskapet ju skulle ha till
ändamål att reglera, vara en av " Skaparen hos människan nedlagd
drift till släktets fortplantning — men här gör Quiding ett viktigt
psykoanalytiskt tillägg — även människorna till ett stärkande nöje
i deras strävsamma tunga jordiska liv".
Av historieskrivare var Anders Fryxell Quiding kärare än Geijer.
Den förres "Berättelser ur svenska historien", som började
utkomma 1823, nämnas med sympati, måhända mest för deras
pedagogiska värde. I en kritik av ett par mycket begagnade läroböcker
i svensk historia — "salig domprosten" Wåhlins Svenska historia
och Ekelunds "registerlika sammandrag", varvid Quiding gör
gällande att historien som läroämne är icke för barn utan för "den
mognade eller åtminstone mognande erfarenheten’’, framhåller
han att, om man så vill ha det att barnen skola läsa historia, ’ ’ingen
annan form* lär väl vara för ungdomens undervisning i historia
tjänlig än den som Fryxell i sina Berättelser begagnat".
Geijers sats att folkets historia är dess konungars betecknas som
"av de höge lika högt berömmande som grovt falsk". Satsen
kunde "kanske med skäl omstöpas ända därhän att konungarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
