Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1927 - Hyllander, L. Th.: Pressen och brottmålsreferaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
L. TH. HYLLANDES
på att hända, att en om möjligt ännu ’ ’sensationellare’’ förbrytelse
under tiden blir begången, i vilket fall man givetvis koncentrerar
all sin uppmärksamhet och allt sitt intresse på denna. I spalt
efter spalt, å sida efter sida skildras dådet in i minsta detalj, och
vederbörande ’ ’kriminalreporter’’ tycks formligen frossa i sitt
makabra ämne. Utan att ta den minsta hänsyn till det oförskyllda
lidande, som man därigenom kan komma att tillfoga anhöriga och
vänner till förbrytaren, rullar man för en i andlös spänning stadd
läsekrets upp hela hans curriculum vitæ, därvid man naturligtvis
inte underlåter att söka införskaffa så många och så ’ ’intressanta’’
upplysningar från honom närstående personer som möjligt; från
tidningens första sida blickar hans fotografi i jättestort format
emot en o. s. v., o. s. v. Vid sidan av brottslingen och hans dåd
förblekna både in- och utrikespolitiska tilldragelser av aldrig så stor
vikt, ja, t. o. m. en Harry Perssons riksviktiga göranden och
låtanden. Skandal- och sensationslystnadens sällsynt väl grundade
och övermåttan rimliga krav på en åtminstone något så när
"tillräcklig näring" har man naturligtvis ej hjärta att avvisa; tvärtom
gå de, som sig bör, i allra främsta rummet. Den saken är så
"solklar", att den ej behöver närmare utvecklas.
Vad ha väl då de nu på tal varande tidningarna att genmäla
härtill? Jo, för så vitt de nu överhuvud taget nedlåta sig till
att ingå i svaromål, pläga de till sitt försvar andraga följande:
"Tidningarna kunna i sin egenskap av nyhetsförmedlare självfallet
icke underlåta att meddela uppgifter om upprörande och den
allmänna samhällssäkerheten oroande brott", eller någonting i den
stilen. Detta medges naturligtvis beredvilligt. Och lika
beredvilligt medges det, att allmänheten måste tillerkännas rätt att i största
möjliga omfattning få veta, vad sig i samhället offentligen
tilldrager. Så långt torde alla kunna vara ense. Det är först då
det gäller sättet, på vilket denna pressens nyhetsförmedlande
uppgift och plikt gentemot läsaren fullgöres, som divergenserna
inträda.
Frågan om brottmålsreportagets lämpligaste omfattning och
utformning var i början av detta året föremål för en rätt så
långvarig diskussion i den finska pressen. Som torde vara allmänt
känt, översköljes Finland f. n. av en veritabel "crime wave";
mord, dråp och svårare misshandel höra just nu till snart sagt
ordningen för dagen därstädes, och myndigheterna tyckas nästan
stå villrådiga och halvt hjälplösa gentemot en allt mer och mer
tilltagande brottslighet. (På det att läsaren må kunna bilda sig en
uppfattning om de grövsta brottens oerhörda frekvens i vårt
grannland å andra sidan Bottenhavet, må i förbigående nämnas, att
medan det i ett land som exempelvis England årligen begås 3,9 mord
— inklusive barnamorden — per 1 miljon invånare, är
motsvarande siffra för Finlands vidkommande 98 och detta bortsett från
barnamorden!) Under sådana förhållanden säger det sig självt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
