Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1928 - Hellström, C.: Henri Bergson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henbi bebqsok 335
svämmar vår själ: tusen skilda element flyta in i varandra,
genomtränga varandra utan precisa konturer, utan minsta böjelse att
exteriör iser a sig i ett förhållande till varandra — de skulle eljest
förlora sin originalitet. De förvanskas redan, när. vi ur deras orediga
massa söka framleta en numerisk mångfald: vad skulle ske om vi
utbredde dem, isolerade från varandra i detta homogena medium som
man nu efter behag kan kalla tid eller rum V I dessa sista satser har
Bergson karakteriserat den verksamhet, som det analyserande
förståndet utövar. Det skär sönder det som icke kan vidröras av
detsamma utan att dö och det breder ut momenten som en mångfald
ting, vilka existera i rummet. Förståndet dödar således genom
sin analys själens inre liv och vart denna analys än vänder sig,
flyr livet bort och det levande förvandlas till en massa. Det ligger
därför ingenting förvånande i det faktum, att alla
förståndsfilosofer givit en fullständigt falsk bild av själen och dess liv.
Kring denna väsensskillnad emellan det rumliga och det andliga
kretsar ständigt Bergsons tanke och han kan sägas redan i sin Essai
ha lagt grunden till sin filosofi, även om han i senare arbeten
stundom överskrider de gränser, som dragits i hans ungdomsverk.
Men varför ges det då en sådan förmåga som det
analyserande och sönderskärande förståndet och varför ha människorna
låtit bilda sig av de uppfattningar, som detta givit? Då Bergson
besvarar denna fråga, flätar han på ett skickligt sätt in i sitt system
en pragmatisk tankegång, som han ställt på huvudet. Pragmatismen
antar ju, att den s. k. sanningen i sista hand är till för livskampens
skull. Det som är mest nyttigt i striden för tillvaron fattas
instinktivt som det sanna självt. Bergson menar nu, att förståndet är ett
medel i människosläktets kamp för sitt liv. Det ges en annan
psykisk förmåga, scnm också är ett verktyg för livet, men som står
verkligheten närmare än förståndet gör och det är instinkten. Men
denna visar sig icke vara tillräcklig och den måste under
utvecklingens lopp kompletteras av förståndet. Detta är ju all
mekaniserings källa och det älskar det döda, den färdiga massan. Språket
är ju också ett medel i kampen och det fordrar också det fasta och
fixerade. Bergson säger också, att vi äga en tendens att göra våra
upplevelser fasta och solida för att kunna uttrycka dem med språket.
Då ej förståndet kan fatta vår levande själ, så måste det ges
ett annat kunskapsorgan, som gör detta och det är just den berömda
intuitionen. Det är ju framför allt läran om denna som gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
