Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1928 - Lindhagen, Carl: Vildmarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456 cabl lindhagen
politik på lång sikt omöjliggöres. Tidens plåga, industrialismen,
fångar på ett ensidigt sätt uppmärksamheten och övriga
kulturområden sättas på undantag.
Ingen vill förmodligen bestrida, att den nuvarande
produktionsordningen icke är den bästa. I denna kardinalfråga sysselsätter
sig dock den praktiska politiken företrädesvis med meningsutbyten
om "industriell demokrati’’. Detta betyder arbetarnas
delaktighet i rörelsens ledning och vinst. Därigenom skapas å andra sidan
ytterligare konkurrensintresse mellan arbetarna i de konkurrerande
fabrikerna. T vad mån detta kan vara ägnat att göra den
nuvarande produktionsordningen mindre planlös, däram veta vi ännu
ingenting.
Högt över detta famlande reser sig problemet, huruvida
kampen på arbetsmarknaden mellan högsta vinst och högsta lön
någonsin skall kunna upphöra, så länge produktionen är uppdelad
mellan arbetsgivare och arhefstagare. Tankarna måste väl syssla
med någon undran, om detta motsatsförhållande är av ondo eller
av goda eller ett för alla tider oundvikligt öde. Arbetsfred kan
aldrig åstadkommas på en vulkan i ständig verksamhet. Någon
tids stillestånd kan inträda av utmattning eller beräkning. När
krafterna återhämtats eller beräkningen grumlats av nya
ambitioner, slår stridens låga upp igen. Arbetsgivarnas och arbetarnas
fackorganisationer komma säkerligen att sörja för klasskampens
permanens.
Denna sak, som är problemets kärna, diskuteras icke vare sig av
parterna, statsmakterna eller vetenskapsmännen, och ej heller av
pressen eller allmänheten. Livet får sålunda gå ostört sin egen
gång. Den oavlåtliga striden löser sig kanske själv genom att till
sist göra den nuvarande produktiooisordningen omöjlig. Sedan få
människorna under fortsatta försakelser börja timra sig nya
boningar, i förhoppning, att de skola bliva bättre.
De industriella vansklighet erna och dunklet över de försummade
kulturområdena skingras aldrig, om man glömmer vad det ytterst
gäller. Den sociala kampen gäller fattigdomens avskaffande.
Människorna äro ännu olika och leva under skilda naturförhållanden.
De kunna sålunda ej alla få det lika. Men varje människa har
dock rätt till föda, kläder, bostad, trygghet vid invaliditet och
ålderdom samt annan livets nödtorft. Därom råder nog ingen
meningsskiljaktighet. Fordoan kunde man även i en valrörelse vinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
