Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1929 - Vennerström, Ivar: Karl Liebknecht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL LIEBKNECHT
25
fanns det starka skäl för att söka vinna ut ur densamma mera
socialistiskt innehåll. Men det syftemålet hade kunnat vinnas bättre
genom samarbete än genom våldsam kamp med de andra
socialdemokraterna, majoritetssocialisterna och de oavhängiga. Han blev
jämte Ledebour inbjuden att gå in i revolutionsregeringen. Men
båda sade nej och visade tillbaka den utsträckta handen. Däri ligger
Liebknechts ödesdigra missgrepp och hans stora skuld. En storsint
man hade i det ögonblicket strukit ett streck över allt som hade varit,
hade jämkat på det egna jagets socialistiska självhävdelse och gått
in att gemensamt med socialdemokratins övriga grupper hålla hela
arbetarklassen samlad och dess revolutionära slagkraft bevarad.
Och därtill kan läggas Max Adlers väl balanserade omdöme i
skuldfrågan, att Liebknechts skuld ligger däri att han hade en alltför
overkligt hög tanke om massornas revolutionära upplysning och
beslutsamhet, och däri att han ville förvandla proletariatets diktatur,
d. v. s. hela klassens diktatur, till en diktatur över proletariatet.
I sitt första nummer skrev den svenska tidskriften Zimmerwald,
när Liebknecht dagarna före revolutionen genom amnestin lösgavs
ur fängelset: "För sent att hejda revolutionen! Det stundar nu
domedag för världskrigets tyska upphovsmän. Det tyska
proletariatet har börjat den revolutionära uppmarschen. På Tysklands
gator dåna ropen: ned med kejsaren, leve den socialistiska republiken
och dess president Karl Liebknecht! Det kapitalistiska Tysklands
ödestimma liar slagit. Och ödets man är landsförrädaren och
tukt-husfången Karl Liebknecht/’ Domedagen kom, kejsardömet föll,
Liebknecht blev ej republikens president, men ’ ’ödets man’’ var han,
dock i en annan och djupare mening än här säges. Det tragiska i
Liebknechts slut är icke våldsdöden i och för sig, icke heller döden
i en inbördeskamp mellan socialister. Tragedin har ingenting av
tillfällighet i sig, den vecklas ut med järnhård följdriktighet av sina
inneboende krafter. Liebknecht har städse varit en ödesmärkt man,
han har burit sitt tragiska öde i sin egen barm, i sitt hjärta och i
sin hjärna. Slutet blev som det måste bli. Liebknecht är som en
gestalt ur ett av antikens sorgespel, där den mörka upplösningen
steg för steg nalkas som det oundvikliga resultatet av handlingens
egen inre logik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
