Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1929 - Sundberg, Nils: Åttatimmarsdagens ekonomiska verkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATTATIMMÅRSDAGENS EKONOMISKA VERKNINGAR
109
OMFATTNINGEN AV ARBETSTIDENS BEGRÄNSNING.
Frågan oon, hur mycket arbetstiden förkortats, är givetvis av
fundamental vikt, när det gäller att bedöma åttatimmarsdagens
verkningar. Vid en granskning av sifferuppgifterna märker man,
att förkortningen varit mycket olika inom olika industrigrupper.
Skiftarbetarnas arbetstid har minskats ungefär dubbelt så mycket
som dagarbetarnas. Mycket obetydlig var förändringen i fråga om
järn- och kolgruvor, boktryckerier, mekaniska verkstäder och
byggnadsverksamhet, inom vilka yrken flertalet arbetare redan 1919
uppnått fyrtioåttatimmarsveckan eller en arbetstid, som låg
obetydligt däröver. Största nedsättingen hade sockerfabriker och
pappersbruk, där den beräknades till 32 à 33 %. En mera allmän
uppfattning av tidsbegränsningen ge de genomsnittsberäkningar,
som utförts dels av Arbetstidskommittén, dels av Socialstyrelsen i dess
utredningar 1922 och 1925. Utredningen 1922 har en siffra, som
mycket avviker från de båda andra, på grund av att skiftarbetena
icke medtagits i genomsnittsberäkningen. I utredningen 1925 —
utan tvivel den mest tillförlitliga av de utredningar av hithörande
slag som finnas för vårt lands vidkommande — har man
sammanställt tidsförkortningen för såväl ieke-skiftarbetare som
skiftarbetare. Enligt denna undersökning var arbetstiden per vecka
inom den svenska industrin år 1919 54,7 timmar för dagarbetare,
64,9 timmar för skiftarbetare, och det beräknade genomsnittsvärdet
för samtliga arbetare 56,6 timmar.1 I denna utredning har även
undersökts arbetstidens faktiska längd år 1924, och resultatet
härav anges så, att veckoarbetstiden för dagarbetare var 47,8 timmar,
för skiftarbetare 50, o timmar, och genomsnittet för samtliga
representeras av siffran 48,2 timmar. Detta betyder alltså en
procentuell nedsättning av arbetstiden med 14,s %. Som synes kommer
dagarbetarnas arbetstid per vecka att något understiga det
lagstadgade maximum av 48 timmar. Däremot överstiger den
genomsnittliga veckoarbetstiden för skiftarbetare ganska betydligt 48
timmar. Anledningen härtill är den, att arbetsrådet i stor
omfattning medgivit en utsträckning av arbetstiden för skiftarbete,
såsom när detta av särskilda skäl ansetts böra få pågå även under
sön- och helgdagar.
Siffran 14, s % gäller naturligtvis den nominella tiden. Före
åttatimmarsdagen understeg den faktiska arbetstiden ganska
betydligt den nominella, därigenom att en hel del tid bortgick genom
otillåtna raster och övriga uppehåll i arbetet, vilket möjliggjordes
av brister i kontrollen. Efter lagens införande har emellertid
kontrollen skärpts, och det är därför troligt, att minskningen av den
faktiska arbetstiden icke är fullt lika stor som minskningen av den
1 Statens offentliga utredningar 1925:45, sid. 53.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
