Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1929 - Sundberg, Nils: Åttatimmarsdagens ekonomiska verkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTTATlMMAttSDAGEtfS EKONOMISKA VERKNINGA¾ 111
vare en ökad arbetsintensitet. Särskilt visa sig verkningarna av
denna högre arbetsintensitet i sådana industrier, där det mänskliga
elementet har en relativt stor andel av produktionen i förhållande
till det rent maskinella elementet. Ohlin anför i Ekonomisk
Tidskrift 1924 (sid. 194—199) en hel del exempel på förkortningar
av arbetstiden vid enstaka företag, och erfarenheterna härifrån
ge så gott som undantagslöst det resultatet, att en mindre
arbetstid medför en ökning av produktionsresultatet per timma. Det
kanske mest kända av alla dylika exempel är förkortningen av
arbetstiden vid Zeissverken i Jena. Trots att arbetsdagen
reducerades från 9 till 8 timmar växte produktionen per dag med 3 %.
Detta resultat är sällsynt gynnsamt. Det torde endast vara under
inverkan av särskilt lyckliga omständigheter, som en nedsättning
av arbetstiden till 8 timmar kommer att medföra en ökning av
det totala produktionsresultatet. Det vanligaste är, att
arbetsprestationen per timme ökats men icke tillräckligt för att kunna
uppväga minskningen av arbetstiden. I all synnerhet gäller detta,
om man tar hänsyn till en allmän nedsättning och icke endast till
vissa enstaka fall, där arbetsdagen förkortas frivilligt, och man
sålunda har skäl att misstänka, att betingelserna varit särskilt
gynnsamma.
Orsaken till att en förkortning av arbetstiden från 9 eller 10
timmar till 8 timmar i allmänhet icke minskar den totala produktionen
i samma proportion är — jämte omläggningar av produktionen —
den, att det 1) icke produceras lika mycket under den 9:de (eller
den 9:de och 10:de) timmen som under var och en av arbetsdagens
övriga timmar, 2) att det efter denna förkortning under dessa åtta
timmar produceras mera än under åtta timmar under en längre
arbetsdag.
Det är ett känt faktum, att arbetsintensiteten icke är lika stor
under hela dagen. Till en början är den för en kortare stund
relativt låg, varefter den stiger under några timmar för att sedan
åter bliva lägre mot middagsrasten. Efter denna är arbetstakten
åter hög men endast under jämförelsevis kort tid, varefter tröttheten
gör sig gällande, och intensiteten sjunker mer än under
förmiddagen. Lägst blir den under de sista timmarna. Detta är en orsak
till att en inskränkning av arbetsdagen från 9 eller 10 timmar till
8 timmar icke kan sägas medföra en inskränkning av produktionen
med y9 eller — vid en minskning från 10 timmar — med 2/10.
Men en minskning av arbetstiden medför som regel även en
höjning av intensiteten under hela arbetsdagen. Vilken den yttersta
grunden till detta förhållande är, kan nog diskuteras. För en
fullt tillfredsställande förklaring torde det vara nödvändigt att
räkna med en del fysiologiska och kanske även psykologiska
faktorer. Mera allmänt kan man uttrycka saken så, att arbetarna
medvetet eller omedvetet ekonomisera med sina krafter och anpassa sin
arbetstakt efter arbetsdagens längd. Resultatet av en förkortning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
