Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1929 - Hansson, Bertil: Kraftmätningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
BERTIL HANSSON
mervärde, om de ekonomiska kriserna, om klasskampens skärpning
o. s. v. Hans kritik av dessa teorier utgick emellertid i det stora
hela från samma tankemetod som de. Han ville ej rubba
marxismen i dess filosofiska grundvalar, utan blott ’Vidareutveckla’’ den
genom att tillämpa den gamla tankemetoden på de nya
förhållandena inom det ekonomiska och sociala livet." Hendrik de Man
däremot vill spränga själva grundvalarna i stycken för att sedan på
de rykande marxruinerna forma en modern, kollektivistisk etik.
Den uppgift, han ställer framför sig, är på en gång negativ och
positiv. Det är detta, som ger "Socialismens Psykologi" dess
egenartade prägel och tvingar läsaren att pendla mellan tvivel och
entusiasm. De ständiga kastningarna från hård hänsynslös polemik
till glödande optimism skänka dessutom åt hela framställningen en
fängslande rytm.
Hendrik de Man blir något av profet både i sina egna och andras
ögon. Genial i tanken, lättsinnig, alltför lättsinnig i bevisföringen!
Hans bok är mer än en strids- och programskrift. Den blir en andlig
självbiografi. Den speglar ett livsöde. Tankarna, som bryta fram, äro
mindre tänkta än upplevda. Det gör dem lättangripliga för en
dialektiker men skänker dem samtidigt något av evighetsvärde. —
Vägen från Marx är till stor del bestämd av vägen till Marx. För att
helt kunna förstå "Socialismens Psykologi" är det nödvändigt att
lära känna de Man. Liv och tanke fläta sig här samman till ett.
De förutsätta och komplettera varandra hos Hendrik de Man. Och
över hans utveckling som människa och socialist vilar ett allvar och
en allmängiltighet, inför vilken kritiken ofta står maktlös och stum.
Det finns hos Hendrik de Man en känslobotten, som binder honom
och den socialistiska efterkrigsungdomen tillsamman: det tryckande,
ångestfulla kravet på en revolt mot den brutala verkligheten, sådan
den reste sig för honom och för dem i hela sitt blodiga majestät.
Det är den, vars giltighet han ironiserar ihjäl och förnekar. Det
är den han bekämpar med sin ande och sitt blod. Och då duger
inte längre marxismen för Hendrik de Man, som är tvungen till att
sätta sin tro till andens seger över materien, om hans dröm skall
bli verklighet. Marxismen bär inte på samma revolutionära energi
som under Karl Marx dagar. Den sanktionerade verkligheten på
grund av dess ofrånkomlighet. Den bygger sin tro på
produktivkrafternas spel, men talar mindre om viljesjälar. Den pekar på
lagbundenhet och ekonomiska orsakssammanhang, där de Man endast
ser blod och svält. Hendrik de Mans revolt är en hämnd på denna
verklighet, som inte är hans. Och den tar sig uttryck i en hämnd
på marxismen, som lät allting ske, som "måste" ske. Det är —
djupast sett — året 1914, som tvingar de Man att förneka sina
gamla gudar. Och han måste förneka allt. Det är en bjudande
nödvändighet för honom. Han måste känna sig absolut fri från
minnena av det han älskat och hoppats på: marxismen. Hans tro på
denna var en gång stark. Hans misstro är nu lika djup. Allt måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
