Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1929 - Hansson, Bertil: Kraftmätningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRAFTMÄTNINGEN
223
rare, "den svenska filosofins mästare", påbörjade genom
"Teleolo-gien i marxismen". Redan tidigare har Engberg dokumenterat sig
som en framstående marxtolkare. Nu kastar han sig in i striden
för att bryta en lans för gamle Marx, när dennes makt hotar att
blomma ut, och tronpretendenter från olika håll tävla om folkens
gunst. Och han träder in på arenan med en riddares avsikter:
"Och när sångens stämmor tiga
om den övervunne man
då vill jag för Hektor vittna."
Anslaget är vackert. Men dess grundton är stämd i moll...
Vad som i synnerhet retat Engberg liksom Kautsky, vilken ofta
citeras, är Hendrik de Mans något utmanande gest, att "textkritik
icke intresserar" honom, då han till på köpet är inkonsekvent och
oförskämd nog att gkng efter annan flirta med urfadern och det
på ett sätt, so»m måste verka ytterst sårande på en
Marxbeundrare. Hendrik de Mans vetenskapliga dilettantism inför
avgjort viktiga problem ledes i bevis med skärpa och kraftuttryck.
Hans något bebelbetonade damaskusfärd göres till föremål för
respektlöst skämt från Engbergs sida, alltför respektlöst känner man
sig frestad att säga. Den marx-engelska historiematerialismen
klarlägges i en ingående studie, som på ett välgörande sätt skiljer sig
från de Mans förgrovade snabbteckning av densamma. Engberg
går slutligen till ytterligheter. Han blir varmt övertygad om att
den man han bekämpar hör till vetenskapens och den klara tankens
mörkhyade fiendetropp. Han ser i Hendrik de Man en
intuitionsmystiker, som genom ett världskrigs blodiga erfarenheter och under
trycket av Bergsons lära tar farväl av allt vad vetenskapen och det
skolade förnuftet har att bjuda och i stället sjunker hän i en
drömvärld, där den paulinska treklangen tron, hoppet och kärleken får
ange grundstämningen. Engberg målar hin på väggen och tror
uppriktigt på existensen av sin fantasiskapelse. Till yttermera visso
bevisar han riktigheten av sin uppfattning om Hendrik de Man
genom talrika stickprov ur "Socialismens Psykologi", men går då till
väga på ett sätt som driver associationerna mot längesedan svunna
tider, då en kyrkans trogne son vid namn Ignatius av Loyola gick
omkring i sin brödraförsamling och lärde bort konsten om reservatio
mentalis. Ett exempel skall klargöra detta faktum. På sidan 71 i
Engbergs broschyr kan man få läsa följande: "Han (Hendrik de
Man) vill bort från vetandet (das Wissen) och nå fram till samvetet
(das Gewissen). "Det finns" — säger han — "blott ett vetande,
som kan resa anspråk på att befalla vårt böra: det är vetandet om
gott och ont, samvetet". Eftersom nu samvetet icke är ett
intellektuellt begripande, icke ett vetande i vanlig mening, utan snarare en
form av driftlivet, så ger det citerade uttalandet en god
föreställning om de Mans redobogenhet att slunga det vetenskapliga tankan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
