Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1929 - Hansson, Bertil: Kraftmätningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRAFTMÄTNINGEN
225
Det har redan tidigare framhållits, att "Socialismens Psykologi"
får sitt värde nästan uteslutande som en andlig självbiografi. Som
sådan kommer den att inta en märkesplats inom den socialistiska
litteraturen. Den speglar ett livsöde, talar även den om en själs
historia, en själ, som äger vissa symptomatiska likheter med en Ivan
Oljelunds, ehuru den är mycket större och mycket vackrare. Men
som en "kritisk uppgörelse" med den historiska marxismen måste
den vid närmare undersökning läggas på hyllan. De
kvasivetenskarp-liga utfallen mot Marx, de ständiga vädjandena till ett levande
förstånd med antimarxistiska tendenser, de hånfulla sarkasmerna, som
i ett hagla över dialektikens vapendragare, den djupt fientliga
misstron mot allt, som smakar intellektualism, det okritiska insupandet
av den bergsonska intuitionsmystiken och mera sådant, allt avslöjar
sig till slut som rationaliseringar hos Hendrik de Man för att
motivera hans resoluta helomvändning från ungdomstidens våldsamma
Sturm- und Drangstämning. Känner man till denna, ser man strax
på "Socialismens Psykologi" med lugnare ögon. Hendrik de Man
gav sig hän åt socialismen i kraft av en negation, oppositionen mot
sin storborgerliga miljö. När han nu går in för att tvinga hela
socialismen mot en etisk fördjupning, sker även detta under trycket
av en negation: dessillutionen efter ungdomstidens jäsning. Därav
det lättsinniga förkastandet av de forna idealen. Därav den
underhaltiga "slutuppgörelsen’’ med marxismen, vars djupaste sanningar
Hendrik de Man endast skummade på ytan. Hendrik de Man är på
förhand disponerad att se på tillvaron med "enten — eller’’ ögon.
Så även nu.
Hendrik de Mans bok torde få en rätt karakteristik, om man
kallar den — icke en kritisk granskning av marxismen utan en
slutuppgörelse med de intellektuella marxisterna av hans egen
förkrigs-kaliber.
Denna reaktion mot ungdomsinställningen får i "Socialismens
Psykologi" ett våldsamt uttryck, när Hendrik de Man gör upp
räkningen med begreppet "proletärkultur99 och på denna punkt
begraver den sista av sin ungdoms illusioner. Avsnittet är det mest
personliga i hela "Socialismens Psykologi". Om något så är detta
skrivet "med blod och ande". Det är inte längre vetenskap. Det
är vardagserfarenheterna, som här ligga nakna och vittna om
människan, sådan hon är, när hon upphör att existera som endast
fantasikonstruktion och i stället blir kött och blod. Kapitlet "Proletär
kultur eller förborgerligande?" är en stridsparoll riktad mot de
intellektuella socialisterna, Hendrik de Mans förkrigsvänner. Men
först och sist är det hans eget forna jag, som han här ger
dödsstöten. Kapitlet är oändligt mycket viktigare än de Mans
kvasivetenskapliga uppgörelse med den historiska marxismen. Det är
anmärkningsvärt, att hans vedersakare förbigå denna levande
problemställning i "Socialismens Psykologi". Den skall här i
korthet skisseras upp.
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
