Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1929 - Stolpe, Herman: Konsumentkooperationen i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
HERMAN STOLPE
de siffror, som anföras av Internationella arbetsbyrån i dess
undersökning The Co-operative Movement in Russia (s. 65), på en
katastrofal nedgång av Centrosojus’ försäljning. År 1919 utgjorde den
6,2 milj. förkrigsrubler, år 1920 endast 2,3 milj. Denna sänkning
berodde utan tvivel till väsentlig del på det allmänna nödläge, som
den ryska folkhushållningen vid denna tid befann sig i med en
lavinartat fallande valuta, men den måste även ha sin rot i mycket
otillfredsställande organisatoriska förhållanden. Sovjetregeringen
insåg även, att en organisatorisk sanering var av nöden, och redan
1921 börjades tillämpningen av den s. k. nya ekonomiska
politiken (N. E. P.), varvid man vidtog mycket starka
modifikationer i den ursprungliga hushållningsplanen.
Sovjets stora misstag, vilket de ledande och bland dem Lenin
oförbehållsamt erkände, låg däri, att man tänkt sig kunna redan på ett
mycket tidigt stadium införa en idealkommunistisk hushållning, som
bl. a. byggde på att bönderna automatiskt skulle ställa sitt överskott
av spannmål till de kooperativa företagens förfogande, varefter ett
byte mot arbetarbefolkningens alster skulle äga rum under
anlitande av penningen som förmedlande länk i så liten utsträckning
som möjligt. Då detta system slog mycket illa ut av det enkla
skälet, att bönderna ej ansågo sig ha garantier för att deras
varuleveranser skulle inbringa för dem tillfredsställande ersättning,
beslöt man i mars 1921 införa en skatt in natura, varigenom alltså
böndernas spannmålsleveranser till staten exakt angåvos på
förhand. Redan 1923 fann man dock lämpligt att ersätta denna skatt
in natura med en vanlig penningskatt.
Konsumtionsföreningarnas väsentliga uppgift blev från och med
1921 att stå som den förmedlande länken mellan bönderna och
statsindustrin. Även efter 1921 års systemförändring, som dock ej
var av genomgripande natur annat än så tillvida, att privat
handelsverksamhet åter blev legitim, måste dock sovjet erfara, att den
kooperativa apparaten ej fungerade så, som man tänkt sig. Centrosojus,
som skulle ha varuutbytet mellan lantbruk och statsindustri om
hand, fixerade en viss bytesnorm, enligt vilken lantbruksartiklar
skulle bytas mot industrivaror i värdeförhållandet 1 till 3, varvid
man som utgångspunkt ägde förkrigspriserna. Bytesnormen hade
fixerats till 1 till 3 på den grund, att jordbrukets avkastning i
jämförelse med tiden före kriget minskat till hälften, medan industrins
avkastning sjunkit till en åttondel, varför industriprodukterna
teoretiskt sett borde vara tre à fyra gånger så dyra som
lantbruksprodukterna. Naturligt nog visade det sig, att denna bytesnorm var
alltför grovt tillhuggen. Då Centrosojus därjämte ej var i stånd
att bjuda bönderna tillräckligt rik varusortering, använde de sig i
mycket liten utsträckning av de kooperativa företagen för
avsättningen av sina produkter. Så lyckades föreningarna i
guvernemen-tet Tjumen att anskaffa blott 7,500 pud säd, medan privata
affärsmän uppköpte 500,000 pud under samma period! Man fann det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
