Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 4 sept. 1929 - Radaceanu, Lothar: Arbetarrörelsen i Rumänien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
LOTHAR RADACÈANÜ
allt mer gick tillbaka och dömdes till fullständig vanmakt såväl på
det politiska som på det fackliga området, ehuru reaktionen genom
envisa och ogrundade förföljelser sannerligen gjorde tillräcklig
propaganda för kommunisterna. Arbetarna inom Rumäniens viktigaste
industrigrenar, gruvarbetare, metallarbetare, typografer,
hamnarbetare o. s. v., ställde sig under socialdemokratisk ledning. Men terrorn,
som oinskränkt rådde i landet, hindrade rörelsens växt. Under alla de
åtta åren sedan generalstrejken har den fria fackföreningsrörelsen
aldrig kommit över ett genomsnittstal av 32—34,000 medlemmar,
och det kostade oerhörd möda att åter uppbygga
partiorganisationerna i inskränkt omfattning.
I denna situation kunde arbetarrörelsens uppgift endast vara att
skapa betingelser för en fri utveckling. Därtill hörde framför allt
säkrandet av en demokratisk utveckling och avskaffandet av den
rådande ekonomiska politiken, vilken gick ut på en konstlad stagnation
inom näringslivet. Därtill hörde också liberalernas störtande.
Under terrorns år hade en ny politisk makt utbildats: bonderörelsen,
som stod under ledning av det nationalzaranistiska partiet och som
stod i häftig opposition till oligarkin och kämpade för den rumänska
bondeklassens och den borgerliga medelklassens demokratiska
hävdande Av de på så sätt tillfälligtvis sammanfallande intressena
uppstod vid början av år 1928 en intim stridsgemenskap mellan
socialdemokraterna och nationalzaranisterna, vilken efter en häftig
strid mot slutet av året förde till seger. Därmed hade man nått
socialdemokraternas närmaste mål: den liberala diktaturen var
störtad, grundvalen hade lagts till en demokratisk utveckling.
Den sedermera rådande rörelsefriheten har möjliggjort
organisationernas snabba växande, och nu har arbetarklassen åter trätt in
på den politiska skådebanan fast med nya uppgifter och nya
problemställningar. Om det hittills gällt att tillsammans med den
borgerligt demokratiska oppositionen föra utvecklingen ett steg framåt
för att jämna vägen för demokratin, så gäller det nu att säkra och
forma dessa erövringar och att kämpa för arbetarnas intressen inom
staten.
Samgåendet av i går med ?iationalzaranisterna har förvandlats
till ett motsatsförhållande, därvid socialdemokraterna dock icke
glömma att de ha mycket farligare motståndare än
nationalzaranisterna, som gå allt mer borgerliga vägar: den liberala oligarkin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
