Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 4 sept. 1929 - Hansson, Bertil: Knut Hamsun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
BERTIL HANSSON
som han längtade tillbaka till sin egen modersmiljö. Han kunde se
och älska det nya, men han kunde inte erövra det. Ju häftigare han i
sitt upprorsbegär skakar sina bojor, ju hårdare förnimmer han deras
tyngd. En gång skulle de bli honom övermäktiga. Knut Hamsun
kände detta instinktivt. Därför fruktar han ålderdomen. Ingen
kunde hata seniliteten som Knut Hamsun, ty ingen har lidit mera
under den än han. Ingen kunde älska ungdomen med dess friska
övermod mer än Knut Hamsun, ty ingen har hoppats mera av den
än han. Han projicerar på den det "ideale Krav", som han själv
bar inom sig men blott till en del förmådde fylla. Knut Hamsuns
utveckling som kulturfilosof och social tänkare är en enda lång
tragedi. När han vid fyllda femtio år på Studentersamfundet i
Kristiania slungar ut den berömda parollen "Ærer de Unge", är han
medveten om denna. Egendomligt nog upprepar han hyllningen till
ungdomen på Nobelfesten i Stockholm 1920 för att samma höst rikta
sitt hårdaste dråpslag mot seniliteten. Det skedde i "Konerne ved
Vandposten". Även här en kompensation? Kanske. Det berättas
att den enda bok av Ibsen, som Knut Hamsun finner nöje i att läsa
är––––"Per Gynt"
#
Vi återvänder till de "rutel0se Korneterne". I sin
"Pan"-dikt-ning har Hamsun omfattat dessa livets förlorade söner med en
sällsynt och varm förståelse. Att han bryter med den bibliska
traditionen och låter sina skyddslingar obevekligt gå sin undergång till mötes
i de främmande land dit de förirrat sig under sitt rolösa sökande,
fjärran från fadershuset och gödkalvarna, hör till en av hans många
konstnärliga förtjänster. Den äkta "Pan"-hjalten hatar den ljumma
kompromissen, och enten — eller-kravet utgör en betvingande
bakgrund i hans egenartade tankevärld. Etiken har ingen plats i
denna. För en vandrare, landstrykare och rebell betyder de äldstes
stadgar och Luthers pålagor platt intet jämförda med det bud, som
för en sådan är det enda heliga: konsekvensen, helgjutenheten. Det
är under trycket av denna bjudande lag, som Nagel i "Mysterier"
söker döden i vågorna, och jägaren i "Pan" sätter bössmynningen
framför tinningen och trycker av långt borta bland Indiens
djungler, ett par tusen mil från den kvinna han älskar, och som han vill
och kan och får vinna men ändå går ifrån. Och när den olycklige
telegrafisten Baardsen i "Segelfoss By" halft ihjälsvulten ragglar
bort bland dimmorna för att tyst och stilla sätta sig att dö i en
källare, sedan han först skänkt bort violoncellen, sitt bättre jag, det
enda han har kvar här i livet, så fullgör han endast det sista svåra
uppdrag, som en inre, obönhörlig konsekvens och en poesins logik
tvingar honom till. Hamsun älskar de paradoxala livsödena,
alldeles oavsett den nietzscheanska nittiotalssnobbismen. Han fordrar
att livet skall levas med risk. Han förstår en ung lundaskalds ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
