Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 4 sept. 1929 - Hansson, Bertil: Knut Hamsun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT HAMSUN
295
har aldrig klätt honom. På samma sätt som de "rutel0se
Kome-terne" i sina mörka ögonblick, när de inte älskar eller vandrar,
gärna förfaller till disharmoniska resonörer, hamnar också Knut
Hamsun i torr och själlös negativism, när han viker av från
vildmarksstigarna och börjar moralisera över tidens lyten. Även han
måste vandra för att vara positiv och glad. Vänder han sig om,
förvandlas han till en saltstod.
I ’ ’Landstrykere’’ är Hamsun åter "vandreren" i samma
väderbitna luffarekostym, som han bar under ’ ’Sult’ ’-dagarna i 90-talets
Kristiania, då han gick omkring i rolös ensamhet med Nietzsche i
bakfickan och ett par pantkvitton i västfickan och bävade inför
tanken att bli författare. Ännu en gång bryter "Pan"-motiven igenom.
Sagan om de "rutel0se Kometerne" berättas åter, fängslande och
ny. Åren har nog gjort sitt till för att dämpa det romantiska
skimmer, som omstrålar den "vidunderlige’’ jägaren i
90-talsroma-nen, och den "vandrer", som ’’spiller’’ 1910, har nu blivit en
all-daglig landstrykare med namnet August. Men stämningen lever
kvar sedan gammalt. Dess trollkraft är inte bruten. Edevart får
i romanen känna på dess verkningar, och han undgår inte sitt öde.
"Skjœbnen", ödet som spelar en så stor roll i Knut Hamsuns
diktning, får ett förtätat uttryck i Edevarts gestalt. Även han tvingas
på luffen, varthän vet ingen, allra minst han själv. I romanens
vemodsmättade slutrader får man endast veta, att han "kom ikke
igjen — paa lœnge..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
