Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 12 okt. 1929 - Tiander, Karl: Saarfrågan och Nationernas förbund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
KARL TIANDER
av Saarområdet och hotande omsluta Warndt från tre sidor. Vad
var då enklare än att utvidga schakten åt det håll, där kollagren
bliva mäktigare och mera vinstbringande, d. v. s. in i Warndt.
Visserligen råkade man på detta sätt in i ett främmande område, men
hela Saarpolitiken var ju ett cyniskt ignorerande av de
elementäraste kulturprinciper. I Saarområdet, som ställts under
Nationernas förbunds särskilda beskydd — vi upprepa det ytterligare,
organiseras en rov- och tjuvdrift i stor skala! Och när det 1935
kommer till omröstning, då står Europa inför ett fait accompli:
Warndt har genom systematisk underminering införlivats med de
lothringska gruvorna! Arbetarstäder i den stil, sam det ovan
beskrivna Merlenbach med sina kilometerlånga barackgator, komma att
som svampar efter höstregnet uppväxa vid gränsen till
Saarområdet,
Den våldsakt, som låg i Saargruvornas annektering, har genom
en hemlighetsfull inre naturnödvändighet framkallat allt flera
orättvisor. Då Saarindustrin var i beroende av en regelbunden
kolleverans, kunde ägaren, av Saargruvorna efter behag terrorisera
industrifirmorna. Genom denna enkla, men föga berömvärda
manöver tvang franska staten Saarindustrin att avstå aktiemajoriteten
i sina företag åt fransmän. De firmor, som icke gingo in på dessa
förslag, lämnades utan kol. Avbrottet av kolleveransen var liksom
en strypning av verkens livskraft.
Ännu lättare spel än med järnindustrin hade fransmännen med
de övriga företagen, bland vilka keramik- och glasfabrikema
förtjäna att särskilt omnämnas. Genom de säregna tullgränserna och
dubbelvalutorna — riksmarken och francen — erbjuder Saarområdet
en mängd mer eller mindre ärliga spekulationsmöjligheter, som icke
frodas annorstädes. Till råga på allt vill gruvförvaltningen icke ens
betala sina skatter. Skulle rättvisan råda, borde gruvorna betala
hälften av de direkta skatterna. För att reducera sin egen andel,
ha fransmännen kommit på den idén att taga Saarbefolkningens
arbetskraft med i räkningen och taxerat den till en miljard francs.
Genom detta originella hokuspokus har man vidare kalkylerat, att
gruvorna endast behöva betala en sjättedel av de direkta skatterna.
Sina kommunala förpliktelser bryr sig gruvförvaltningen ännu
mindre om. Vid en av mina utfärder böjde chauffören omotiverat
bort från chaussén och in i en mindre byväg. Varför denna krok?,
frågade jag. — Jo, chaussén kan icke trafikeras på det ställe, som
det åligger gruvförvaltningen att underhålla.
IV.
Framtidsper sp ektiv.
Åren gå och folkomröstningen i Saarområdet närmar sig. Det
som var möjligt 1919 — nämligen att förfalska opinionen och
upptäcka 100,000 franskvänner vid Saar, låter sig nog icke arrangeras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
