Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 29 nov. 1929 - Wigforss, Ernst: Arbetslösheten och den enskilda företagsamheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460
ERNST WIGFORSS
också Clay ut ifrån såsom oundvikliga. Intresset samlar sig kring
1925. Summeringen ser ut så här:
"Deflationen var en orsak till arbetslösheten, men inte den enda
orsaken. Det var en orsak, därför att den omedelbara följden av
återgången till guldmyntfot var att missgynna exportindustrierna
genom att påtvinga dem lägre priser, svarande mot pundets
stigande kurs, under det att de inhemska kostnaderna blevo kvar på
den gamla nivån. Det var vid den tiden rimligt att antaga, att
detta handicap skulle vara endast tillfälligt, att den inre prisnivån
skulle sjunka och konkurrenternas priser stiga; men i själva verket
har det stått kvar. Till en del beror detta på arbetslönernas
oböjlighet. De stå kvar på 1924 års nivå, fastän levnadskostnaderna
sjunkit med 8 proc. och exportpriserna ha sjunkit med 14 proc. Till
en del beror det på den tunga skuldbörda, som industrierna och
staten åsamkat sig, och vars kostnader inte sjunka tillsammans med
andra priser. Men huvudsakligen beror det på den efterföljande
inflationen och stabiliseringen vid en hög prisnivå av valutorna hos
våra främsta konkurrenter på kontinenten. Arbetslöshetens ökning
berodde också delvis på den återuppvaknande tyska konkurrensen
inom de tunga industrierna.’’
Deflationen anses alltså inte i och för sig förklara arbetslösheten
efter kriget. Den är en av faktorerna, "kanske den viktigaste
enskilda faktorn av allmän karaktär", men det finns andra som förf.
går över till i ett följande kapitel om exportindustrierna. Den
ojämna fördelningen av arbetslösheten mellan olika industrier och
olika områden är ett välkänt faktum. Det är främst
exportindustrierna, till vilka den är koncentrerad. Förklaringarna kunna
grupperas under tre rubriker, alla välbekanta även utanför
England.
Omläggningen till krigsindustri medförde en oerhörd ökning av
arbetarantalet inom metallindustrin. Från 1911 till 1921 ökades
antalet förvärvsarbetande med en miljon och därav gingo 700,000
till metallindustrin och därmed sammanhörande grupper. Att
arbetslösheten efter fredsslutet måste bli ofantlig, kan inte förvåna.
Nedgången i arbetslöshet inom verkstadsindustrin motsvaras inte av
någon ökning i de sysselsattas antal. Det var i juni 1923 och juni
1928 praktiskt taget detsamma, knappt 850,000. De överflödiga ha
fått söka sig över till andra områden, i stor utsträckning förgäves.
Den andra huvudsynpunkt, som Clay anlägger, är att kriget och
högkonjunkturen strax efter för ett antal år hindrat eller gjort
onödig den långsamma och gradvisa anpassningsprocess, som världs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
