Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 29 nov. 1929 - Svanberg, Victor: Thomas Manns ironi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANNS IRONI
475
icke. Man nästan undrar, om han egentligen till sin läggning är
realist, om ej realismen är mera hans hems än hans egen. Ty
någon annan miljö än den hemvanda, den högre borgerliga
medelklassens, har han ej lyckats levandegöra. Pörsöket i "Königliche
Hoheit,, att sätta i scen ett litet tyskt furstehov gav till resultat
ett tunt och overkligt skuggspel.
Vad som gäller om skildringskonsten i Buddenbrooks, att den
uppkommit genom en serie gynnsamma samverkande omständigheter,
gäller även om bokens idéinnehåll.
Återigen är en jämförelse med Zola upplysande. I sin stora
romanserie Rougon-Macquart har denne velat skildra en släkts öden,
dess väg uppåt i kampen för tillvaron och dess väg nedåt. Han
använde hela sin väldiga energi på den uppgift, han satt sig; från
de mest skilda yrken, de mest skilda samhällsskikt och de mest
skilda temperament hämtade han en serie människotyper, som han
trodde sig kunna presentera som inbördes släktingar, ägnade att
illustrera en konstruktiv tes om relationerna mellan arv och miljö.
Vad Zola med ljus och lykta och all sin gigantiska flit sökt o»ch
— ej funnit, det fick Mann till skänks. En släkts storhet och
undergång hade han i all stillhet kunnat iakttaga på sina närmaste,
på sin farfar, sin far och sig själv.
Fyra generationer passera förbi. Den äldste Buddenbrook, som
gjort goda affärer på spannmålsleveranser till preussiska staten
under befrielsekrigen mot Napoleon, får man se som en pigg gubbe,
med kraftig figur ännu, lite högljudd på sin breda lågtyska och
förtjust att få gyckla med’katekesen och Vår Herre. Hans son
Johan är en aning smalare över haka och kinder. Han driver
affärerna och förvaltar sitt miljonarv otadligt; att bröder och svågrar
bereda honom bekymmer, kan han ju inte hjälpa. Hans son Thomas
når ännu ett steg högre. Han för sig som en gentleman, och hans
ord väger tungt i stadens råd. Men han arbetar mera av plikt
att hävda familjens ställning än av lust att förvärva. Han är
ingen handlingens man utan meditationens. Mitt i framgången
kan han grubbla över ett turkiskt ordspråk: när huset är byggt,
kommer döden. Och den kommer. Förluster smyga sig in i
affärerna, släktingar dö, och värst av allt: åt Thomas föds en son,
Hanno, som undergången präglat från födelsen. Hanno uppfödes
med mediciner, dem han avskyr utom en: arsenikpiller. Han
plågas av skoltimmarnas enahanda oeh lika mycket av rasternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
