Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 29 nov. 1929 - Svanberg, Victor: Thomas Manns ironi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANNS IRONI
477
Men han har också bekant, att han aldrig varit en ortodoxt
nietzscheansk ja-sägare. Det ja, han säger till livet, är ironiskt.
Han säger ja, därför att han måste. Nietzsches Liv är såsom
judarnas Jehovah: det finnes ingen undflykt undan dess väldighet.
De gamla idealen, Schillers ideal, som dittills varit en
tillflyktsort från livet, kunna ej längre hjälpa. De ha det felet, att de
inte finnas. Ty det enda, som har realitet, är livet. Vad tjänar
det då till att fly? Den unge dessertören vänder sig om och sträcker
vapen, men han gör det ironiskt. Han prisar livet och de starka,
men han gör det med ett tonfall och ett minspel, som röjer, att
han bevarat sin frihet. Som diktare tar han hämnd på livet. Det
är en utsökt hämnd. Han flyr inte bort från verkligheten, han
skildrar verkligheten o»ch gör det med intresse, ja — det är hans
egna ord — med kärlek. Han har för sin ironi uppfunnit
benämningen erotisk ironi. Men hans kärlek är inte blind och inte
slavisk. Han väger, väljer och ratar. Han beskriver och berättar
utan Zolas andlösa iver. Här är den innersta hemligheten i hans
realism. Själv menar han, att ironin över huvud är konstens
villkor. Det är nog ensidigt. Väl äro urval, avstånd och perspektiv
villkor för all konstnärlig framställning, men så skarp och så djup
behöver ej motsatsen vara som den är hos Mann. För honom gäller
i varje fall hans estetik. Dock är ju även hos honom behovet av
närhet till livet lika stort som behovet av avstånd.
Kring denna spänning, denna attraktion och repulsion mellan liv
och konst rör sig hela Thomas Manns diktning. Någon stor
nyskapande insats, någon nyerövring för dikten har han ej gjort efter
Buddenbrooks, och mycket av vad han sedan skrivit har kanske
sitt egentliga intresse som personliga dokument till kännedom om
Buddenbrooks skapare. Ett par noveller äro koncentrat av
romanens rikare innehåll; genom sin koncisa stil och sin etsande
symbolik äro de verkliga små mästerverk.
Tonio Kroger är en ganska öppet självbiografisk studie. Tonio
är — som Hanno Buddenbrook — en svag och oföretagsam
drömmande gosse. Gärna ville han vara annorlunda. Han avgudar sin
sköna, livliga mor, som skämmer bort honom, men han känner
djupare vördnad för sin far, den rike och driftige konsuln, som ogillar
sin vanartige son. Tonio ogillar sig själv. Han skulle vilja vara
som den blonde, starke Hans, klassens främste vid bok och i sport,
han berättar om Schillers hjältar för honom, men Hans talar hellre
med en annan god vän om ridhästar. Tonio svärmar för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
