Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 29 nov. 1929 - Svanberg, Victor: Thomas Manns ironi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478
VICTOR SVANBERG
blonda, friska Inge, som dansar så vackert — men det är andra
som dansa med henne.
Tonio växer upp och blir författare. Han har skaffat sig rätt att
fortsätta sitt planlösa dagdriveri, men han gör det med dåligt
samvete. När han efter långa år vallfärdar till sin hemstad och sin
fars hus — där firman är upplöst, firman, som han skulle
fortsatt — drömmer han på hotellrummet, att han är en brottsling
förföljd av polis. Ingen kan vara mer kritisk mot konstnärsskapet
än han. Han kallar dess utövare narraktig, brottslig, ofärdig, sjuk,
lik kastraterna, i alla avseenden livsoduglig. "Ingen frisk och
anständig människa skriver, spelar teater eller komponerar", är en
av hans paradoxer. "Det är slut med konstnären, när han blir
människa och börjar ha känslor", lyder en annan. Han avundas
de omedelbara, ovetande, säkra, hemmastadda, regelmässiga. Det
ger honom ingen tillfredsställelse, att, som han säger, konstens rike
tillväxer på jorden och hälsans och oskuldens rike minskas. Han
ville vara lycklig — dum och lycklig.
Ironin har här slagit över i självironi. Det måste så vara, när
en diktare med ironin till konstform skriver om diktare. Det mest
dräpande om Tonio säger likväl icke han själv utan en
konstnärskamrat, som undfägnas med hans smädelser mot konsten. Hon
kallar honom borgare.
Är Thomas Mann med all sin ironi över de trägna och tröga
och sin esteticism dock till sist borgare? Det kan ibland tyckas
så. Han tyckes ofta tro det själv, tro, att borgerlighet är hans
innersta väsen. Och jag misstänker, att åtminstone en och annan
av hans prisbelönare i Svenska akademin icke skulle befordrat hans
val, om de ej varit övertygade, att han kunde räknas till de
samhällsbevarande. Jag för min del är övertygad, att de ganska
mycket misstagit sig. — (Ett par andra av hans noveller upplysa mera
om den frågan.
Om konflikten blott gällde antagonismen mellan Konst och Liv,
vore den icke oroande. Att i konsten säga nej till livet gör ingen
omvälvning. Konsten rör sig i ring kring livet och kan ej komma
loss. Men Thomas Manns ironiska konst har en bundsförvant i
upproret mot livet. Det är döden.
Döden spelar en stor roll redan i Buddenbrooks. Boken
handlar ju om dödens seger över livet. Dock rör det sig där mera om
de omärkliga övergångarna än de skarpa kontrasterna.
Omärkligt smyger sig tröttheten över släkten, och den slocknar. Livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
