Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 29 nov. 1929 - Händelser och spörsmål - Skogsmarkernas iståndsättande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500
HÄNDELSEE OCH SPÖBSMÅL
senare, finnes någon som enligt skogsvårdslagen är juridiskt skyldig att
försätta marken i produktivt skick. Det är nämligen i allmänhet skogsmarkens
ägare vid det tillfälle, då de åtgärder vidtogos, varigenom marken blev i behov
av reproduktionsåtgärder. Och det är skogsvårdsstyrelsemas plikt att se till
att skyldigheten fullgöres. Men om nu detta system verkar, borde inga
dylika marker finnas, ty annars ha ju skogsvårdsstyrelserna illa fullgjort
sin plikt. Nu finnas emellertid dessa marker i stor utsträckning, utan att
man kan förebrå skogsvårdsstyrelserna pliktförgätenhet. Det finnes
nämligen en lucka i lagen. Det är ägaren personligen, som svarar för
reproduktionsskyldigheten, och icke fastigheten. När fastigheten byter ägare, står
skogs-vårdsstyrelsen ofta utan möjlighet att taga ut reproduktionsskyldigheten mot
den nye ägaren. Och den förutvarande försvinner. Marken förblir vanhävdad.
Då 1923 års skogsvårdslag tillkom, föreslog den då sittande regeringen, att
reproduktionsskyldigheten skulle läggas som ett servitut på fastigheten. Men
riksdagen vägrade att täppa till luckan icke minst på högerpartiets tillskyndan.
Luckan är alltså kvar. Frågan måste bli, om det kan vara rimligt, att
produktionsmöjligheter skola ligga för fäfot. Antingen bör väl sådant tvång
införas, att det omöjliggöres att lägga skogsmark kal eller också få väl
statsmakterna ta konsekvenserna och behandla vissa i senare tid tillkomna
kalmarker lika med dem som av ålder äro kala — ehuru givetvis med sådan
begränsning, att ej skogsvårdslagens Teproduktionsskyldighet blir en tom
gest. Särskilt bör det vara angeläget, att få botat skadorna efter
krigsårens baggböleri. En mängd skogar skövlades då av trävaruhandlande, som
spekulerade sig utfattiga. Skogsmarken äges nu av folk, mot vilka
skogsvår dslagens bestämmelser om reproduktionsskyldighet icke äga giltighet. Skola
dessa marker ligga kala till evig tid?
I detta sammanhang bör ett annat av kommitténs villkor uppmärksammas.
Det nämligen att mark, som iståndsatts med /statsbidrag, skall under skogens
uppväxttid skyddas mot bete. Detta bör väl vara ett nyttigt och nödvändigt
villkor! Ja väl, men är det tillfyllest? Vad nyttar det i södra Sverges
lövskogsområden att skydda en del av skogsmarken för betande djur. Resultatet
blir endast, att övriga delar av skogen bli så mycket mera utsatta för betning
med påföljd att dessa delar av skogen fördärvas. Icke så kanske, att nya
kalmarker uppstå, men så att skogsbeståndet blir till sin kvalitet
mindervärdigt. Här hjälper ingenting annat än ett resolut särskiljande av
skogsmark och betesmark. Här måste åtgärderna för skogskultivering gå hand i
hand med anläggning av kulturbeten. Detta måste här vara villkor för
statsbidrag. Men om skogsägaren skall göra betesanläggningarna utan stöd från
statens sida, kommer han nog att avstå från statsbidrag för skogsmarkens
kultivering. Och så blir ingenting åtgjort. Därför hade det, såsom i båda
motionerna påyrkades, varit angeläget att betesfrågan blivit ordentligt
beaktad i utredningen, vilket emellertid kommittén uraktlåtit.
Vi komma nu över till kommitténs förslag om sättet för statsbidragets
utgående och dess storlek. Kommittén föreslår, att enskilda skogsägare skulle
kunna erhålla 50 proc. av kostnaderna för kultiveringsåtgärderna i statsbidrag
utan återbetalningsskyldighet. Att bolag tills vidare uteslutits kan naturligtvis
vara motiverat. På den saken skola vi ej vidare ingå här. Huvudfrågan är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
