Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 27 dec. 1930 - Ernst Wigforss: Den nya tullstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 Ernst Wigforss
starka växlingar. Om man endast håller sig till höstmånaderna,
vilkas priser för våra svenska odlare anses vara de egentligen
betydelsefulla, så har svenskt vete noterats så lågt som kr. 16:99 — i
okt. 1923 — och så högt som 27:40 — i dec. 1924. Medeltalet för
sept.—dec. har under åren 1922—28 sett ut så här 18:42—17: 13
— 26: 18 — 20:78 — 26:63 — 22: 12 — 18:65. Den nyss
förflutna hösten har priset — liksom år 1928 — legat mellan 18 och
19 kr. Under alla dessa år ha lantarbetarnas löner hållit sig
praktiskt taget oförändrade. Hela den — uppskattade — lönen har
enligt socialstyrelsen varit för statare 1922—28: 1,325 — 1,275 —
1,371 — 1,318 — 1,328 — 1,334 — 1,329. De ganska obetydliga
växlingarna få sin förklaring ur den med priserna växlande
uppskattningen av vissa naturaförmåner, egentligen spannmålen. De
kontanta lönerna voro under samma år 651 — 615 — 624 — 627 —
626 — 624 — 627, alltså oförändrade efter det stora fallet från
toppen 1920. Den höjning av spannmålstullarna, som från vissa håll
kräves, har ofta ansetts böra stå i proportion till höjningen av
levnadskostnaderna sen 1913. Denna höjning beräknas nu till 70
procent. Då nuvarande tull är kr. 3:70, skulle höjningen bli ungefär
2: 60. Göra vi det — mycket osäkra — antagandet, att våra
spannmålsodlare skulle få ut ett lika mycket högre pris, finge vi ett
vetepris på ungefär 21 kr., d. v. s. lägre än genomsnittspriset 1924—27.
Ännu har ingen vågat uttala den förmodan, att våra
spannmålsodlare vid ett sådant vetepris skola anse sig skyldiga att gå med på en
höjning av lantarbetarnas löner.
Men om lantarbetarna sålunda inte skulle få någon nytta av
"utjämningen", ser det inte mycket bättre ut för större delen av de
självägande heller. I utredningen av Ernst Höijer om det svenska
jordbrukets saluöverskott av spannmål beräknas antalet brukningsdelar
med överskott till omkring 105,000, medan brukningsdelar som visa
brist, skulle uppgå till 275,000. Alla brukningsdelar i norra Sverge
— över 76,000 — anses då ha brist. Inom södra och mellersta Sverge
skulle vi alltså ha omkring 200,000 jordbruk, som inte sälja
spannmål, mot 105,000, som ha något till avsalu. Ur beräkningen äro
uteslutna alla brukningsdelar med högst 1 har — ungefär 2 tunnland
— åker. Lägger man dem till får man 319,000 utan spannmål att
sälja mot de 105,000. Jordbruken med direkt intresse av höga
spannmålspriser skulle med dessa siffror endast utgöra en fjärdedel.
Till åkerarealen är naturligtvis gruppen med överskott mycket större.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
