Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 27 jan. 1930 - Victor Svanberg: Gamla och nya berättare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 Victor Svanberg
Min enda anmärkning mot Viksten gäller hans stil. Ibland,
särskilt i början, innan han kommit i gång, är den ansträngd, bildrik,
dåligt anpassad till sitt vardagliga ämne. Det är inte särskilt
nöjsamt att arbeta sig genom liknelser som denna om ett kraftverk:
"Här piskas de tämjda hästkrafterna fram till jättarnas boningar,
där de villigt låta sig spännas för Industrias tistelstång." Detta är
åtminstone författarens egen stilblomma, men några sidor senare
låter han en fattig olärd timmerhuggare likna sig vid en grottbjörn.
Ändå mer stilvidrigt, till den grad att det utmanar löjet, är då en
ursinnig arbetare får kalla en annan "ett könsorgan med en käft,
som bara dryper av svinaktigheter". Vågar man inte skriva ut de
fulaste orden, är det bättre att utelämna hela fraserna.
En bok som nästan alldeles förfelar sin verkan genom felaktig
stil, är Rudolf Värnlunds Det druckna kvarteret. I en gränd på
Södermalm stjälper en vagn fullastad med brännvin, och kvarterets
män och kvinnor fira en storartad orgie på hittegodset. Det är
en fest till Pans ära. Översteprästen är en okänd drinkare och
kvinnoskändare, John Johnson. Han är författarens språkrör och
får sjunga en hymn till livet. Livet med stort L. Inte nog med
att han drar till sig kvinnor var han går fram, han har också en
mera ovanlig kärlek till de barn, han kallar till liv. Han gör, skulle
man kunna säga, praktisk propaganda för inhumanitär barnalstring.
Värnlund är nog inte alldeles så djärv och utmanande i detta som
han själv tror. Hur är det, predikades inte nyligen i en
Stockholmskyrka mot den minskade nativiteten? En vacker dag utväljes kanske
några John-Johnsöner på landsvägarna till att rundligen underhållas
på statens bekostnad som avelstjurar. . . jag menar avelsmän. Man
må nu gilla eller ogilla Värnlunds idéer — för mig ter sig hans
oreserverade livstro redan föråldrad — men de äro onekligen
förenade med en mäktig fantasikraft. Det är skada, att stilen skall
skämma. John Johnson, som borde strö kring sig fula ord, talar
mest som en bok.
Trots dessa anmärkningar mot Värnlunds sista roman skulle jag
vilja påstå, att han är den intressantaste av våra yngre prosaister.
I Ivan Sjögrens berättelse Frälsarens broder förekommer en
gestalt, besläktad med Värnlunds John Johnson, men helt annorlunda
uppfattad. En östgötsk bonddräng, som super, slåss och tar
flickor, blir under feberfantasier om helvetesbesök omvänd och sedan
en masständande väckelsepredikant, lika våldsam som förr och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
