Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 28 febr. 1930 - Victor Svanberg: Orons sångarätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORONS SANGARÄTT
EN ÖVERSIKT AV SVENSK LYRIK 1929.
Av VICTOR SVANBERG.
Svårigheten att objektivt gestalta de nya, ännu sjudande
upplevelserna lider ej lyriken av på samma sätt som berättelsekonsten;
också kommer man i årets lyrik nutidens mentalitet närmare än i
årets prosa. Det är med glädje jag konstaterar, att karlfeldtiserandet
upphört. Den sista på skansen är Berit Spong, som i Lärkornas land
troget fortfar att göra poesi av Odins vilda jakt samt konstvävnad:
"Som dyr karmosin och efterrättsvin och tung som en orgelpsalm
så sväller min väv på täckbågeskalm," etc.
Då hennes egna — jag menar en del borgerliga kritiker — i år svikit
henne, har jag inget skäl att lägga sten på börda, eftersom jag för
några år sedan kastade första stenen.
Jag går också förbi Bertil Malmberg med hans esteticism — en
irrgång, som han förgäves söker komma ut ur — och Albert Henning
med hans stelnade platonism.
En postum samling av Dan Anderssons vers och prosa är en
smärtsam påminnelse om en av de sorgligaste förluster, svensk
diktning någonsin gjort. Fridas andra bok synes mig däremot visa, att
Birger Sjöberg hann ge allt vad som stod i hans makt att ge.
Karl Asplund överraskade för några år sedan världen, eller
åtminstone mig, med en gripande, klassiskt ren, osminkad
bekännelselyrik i Klockbojen. Det var en nedbrytande upplevelse, hans unga
hustrus död, som gjort honom till skald från vad han förut var:
versmakare. Samma upplevelse fyller hans nya diktsamling, Skuggorna.
Att läsa, hur den sörjande återupplever sina kärleksminnen, hur han
med en slags illusionslös magi söker kontakt med den döda i Intets
svarta rymder, hur han i minsta händelse finner symboler för sin
sorg — t. ex. i en atensk gosses lek med en tvåtusenårig flickbild på
en gravsten — är så gripande, att kritikern helst ville slippa att utöva
sitt kalla yrke. När han nu dock måste det, måste han säga sig,
att sorgen är en inspirationskälla, som icke kan flöda hur länge
som helst. Den hotar nu att bli improduktiv hos Asplund, om icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
