Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 28 febr. 1930 - Litteratur - Eivind Berggrav: Fångens själsliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
Eivind Berggrav. Fångens själsliv. Geber. Kr. 4:75.
Biskop Eivind Berggrav, förut under många år fängelsepräst vid
straffängelset i Oslo har i en bok »Fångens själsliv» samlat sina
erfarenheter om fångarna. Vår ärkebiskop har försett den svenska upplagan med
ett företal, vari han framhåller den människokärlek, friskhet och humor,
som präglar framställningen, trots att författaren visst inte idealiserar
fångarna. Från den kanske större faran att se alltför dystert på dem
hindrar honom hans sunda omdöme och psykologiska blick. Företalets
författare tycks däremot inte ha gått alldeles fri för den risken, när han
finner det behövligt att upplysa om fångarna: »De äro människor liksom
vi. De ha fel liksom vi. De ha mänskliga förtjänster liksom vi.» Och
hans erinran om Wesleyns ord om »en fallen man»: »Jag själv utan Guds
barmhärtighet», ge knappast den sympatiska bild av den kristne
själasörjaren som kanske avsetts. För en sådan är tydligen uppfattningen att
vägen till förbättring måste gå genom förkrosselse och kristen tro
ofrånkomlig. Berggrav skiljer sig häri inte från sina yrkesbröder, om han
också om vissa fångar säger med en lustig motsättning, att vad de behöva
är snarare en mänsklig själavård än en religiös. Hos författaren själv
tycks emellertid inte denna dualism finnas. Han visar upp många
nedslående erfarenheter av billiga och lätt förflyktade omvändelser bland
fångar. Men trots allt är »Guds hus» för honom »det enda ställe,
varifrån det för varje enskild reses den stege, som ger honom samma rätt
och samma tillträde som all världens fria människor att lyftas från denna
jämmerdal upp till Guds fria hem». Men den som inte har detta behov
att befrias från jämmerdalen, som snarare behöver lära sig att bemästra
livets svårigheter än att se bort från dem, vad gör fängelset för att
hjälpa honom? Tyvärr måste man nog konstatera, att vad som göres
för de dömdas själsliga ans och karaktärsdaning tar huvudsakligen, för
att inte säga uteslutande, form av en religiös själavård, som måste
förefalla många motbjudande. Att fångar som befriats från gudstjänst
självmant uppsöka den, vittnar knappast om annat än den isolerades behov
av kontakt med andra, lika litet som fattighusgubbens förtjusning att ha
ett rum för sig själv i fängelset och inte bara en åttondedel, vittnar
om isoleringens förtjänster, men väl om fattighusets martyrium.
Berggravs bestridande av att cellisoleringen kan utdömas som
medel-tidsaktig, verkar knappast övertygande. Först efter vissa års isolering
— i Sverige tre — får fången framställa en begäran om gemensamhet.
Isoleringens svåra sidor äro allt för påtagliga för att kunna
bortförklaras. Att den kan göra fångarna mer påverkbara är tydligt bl. a. av
alla de rörande drag av tacksamhet över en visad vänlighet som anföras i
denna bok.
Trots allt vad som säges för att framhålla det hoppfulla och mildrande
i fängelselivet gör Berggravs bok liksom alla skildringar av fängelse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
