Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 28 mars 1930 - Från läsarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pr ån läsarna 2SS
att skydda den spirande näringen mot den utländska konkurrensens isande
vind med en tullmur. Denna byggdes så hög och så stark, att det
tagit mycket lång tid att riva ned den och ännu kvarstår ju ett stycke av
den. I skyddet av denna tullmur har det i vårt land försiggått en
omgruppering av kapital, som inte utan mycket stora svårigheter för de
sockerbetsodlande provinserna kan grupperas om igen. Sockerfabriker
ha byggts på olika håll, och för att förse dessa med råvara ha både
lämpliga och mindre lämpliga jordar tagits i anspråk för sockerbetsodling.
Järnvägar ha byggts för att ombesörja transporten av betorna till
sockerfabriker och saftstationer och de olika bygderna ha i en mängd
avseenden inrättat sig med hänsyn till betodlingen. Jordbrukarna ha gjort
det och arbetarna ha också gjort det. Egna hem ha styckats ut i alltför
små lotter med den beräkningen, att den närliggande sockerfabriken
skall jämte skötseln av betorna under växt- och skördetiden ge en
välbehövlig extraförtjänst för egnahemsägaren och hans familj, lantarbetarna
ha nöjt sig med en liten avlöning därför att hans hustru och barn ha
kunnat bidraga till familjens uppehälle genom rensning och upptagning
av sockerbetor och i skogsbygden ha många arbetare i detta sistnämnda
arbete kunnat göra sig en kontant inkomst, som efter deras förhållanden
varit av ett visst värde trots sin litenhet.
Men det är inte bara detta som komplicerar problemet. Samtidigt
med att kapital och arbetskraft på "detta sätt engagerats i
sockerbetsodling i stället för att inriktas på andra och mera säkra näringsgrenar
har tullen bidragit att försvåra en omläggning. Sålunda ha jordvärdena
drivits i höjden genom järnvägarnas tillkomst och den goda avkastning
som betjorden givit. Många av dem som voro med under de goda
tiderna ha sålt sina lantbruk, varför de nuvarande ägarna sitta med
jordbruk som äro högt i pris, men som inte förränta sig lika bra som de
gjorde då betodlingen gick för fullt i tullskyddets hägn. Då betpriset
rasat ned ha svårigheterna inställt sig.
Sådant är i korthet läget för dagen. Då man nu spörjer vad anledning
staten har att ingripa i denna sak, som ju rätteligen är en fråga enbart
mellan betodlarna och sockerbolagen, ställes man först inför den frågan:
är det statens skyldighet att söka ställa till rätta i den mån statsmakterna
tidigare gjort sig skyldiga till felgrepp? Svarar man nej på den frågan,
då vet man inte var man hamnar; svarar man däremot ja, så är det
tämligen självfallet, att eftersom statsmakterna direkt och medvetet
gynnat den ovan angivna utvecklingen så måste de anses ha skyldighet att
taga konsekvenserna av den också. Ty göra de inte det, då betyder det
bara, att de övervältra på vissa landsdelar att ensamma reda ut svangs
heter, vilka staten som helhet är ansvarig för, eftersom det är ett
folkvalt organ som fattat beslutet. Och detta är inte rättvist.
En situation av antytt slag föreligger faktiskt i fråga om
sockerbetsodlingen. Men även om man kan enas om att staten i denna ’fråga har
skyldigheter, så är det a andra sidan uppenbart, att dessa skyldigheter
icke kunna sträcka sig hur långt som helst. Får man genom en
grundlig utredning klart för sig, att en sockerbetsodling icke är och sannolikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
